Dra i bromsen.

Jag ligger på soffan med hakan mot pyrets fjuniga huvud och känner hennes andetag mot den mage hon alldeles nyss låg inuti.
Jag tänker på hur fort det har gått, att plötsligt ha blivit mamma. Den där långa, långa väntan känns så avlägsen, som att den aldrig varit, nu när hon är här.
All oro, all misströstan, alla gånger jag gett upp, de känns så onödiga. På andra sidan har jag redan tappat den barnlösa ångesten, jag minns den men kan inte riktigt känna den, det är ett gammalt fotografi som bleknar.
Nu har väntan bytts ut mot en känsla av att inte hinna med. Det gick ju så fort. Ena stunden var jag barnlös, den andra var jag gravid och sen var jag mamma. Vänta lite, jag hann inte med.
Nu ligger hon där, min dotter, och sover tungt mot mitt bröst.
Min dotter.
Jag håller henne tätt intill och tänker på hur hemska experiment för länge sedan visat att spädbarn som gavs näring men berövades mänsklig kontakt dog. Jag tänker på hemska barnhem i andra länder där barn blir apatiska och mentalt handikappade på grund av bristen av mänsklig kontakt och värme. Med pyret i famnen vill jag aldrig släppa taget och jag vill rädda alla barn som inte har en famn att vila i.
Så det är så det känns att vara mamma.
Det är det jag är nu, som jag aldrig trodde jag skulle bli.