Som äkta kattägare anpassar jag min sovställning efter lurviga familjemedlemmar. Om de vill ha plats så får de plats. Nu har stackars Pyret börjat göra detsamma. Hon kommer ibland och frågar om hon får sova hos mig för att Gammelkatt ligger i hennes säng och är i vägen, men hon vill inte flytta på henne. Jag föreslår självklart att hon ska flytta på katten, "för det kan man göra", men jag fattar ju själv att jag ljuger lite grann.
Ni ser ju, ingen plats. Väldigt strategiskt placerad.
Lillfjant sover i min säng, och hon sover helst på min bröstkorg eller mellan knäna, även om hon också kan vilja sova bredvid ansiktet eller i knävecket. Variation kallas det väl.
Problemet med detta är att jag då sover platt på rygg. Jag klarar inte att sova platt på rygg, då går min rygg sönder. Det började när jag fick ligga på en brits på förlossningen i vääääääldigt många timmar eftersom BB var fullt, och blommade sedan ut som ett rejält problem av att sova med Pyret på bröstet i 3 månader innan hon sov bredvid utan att gallskrika. Ryggen blev lite kinkig och lite kaputt. Men, fast jag aldrig väljer att sova på rygg, så vaknar jag mitt i natten, stel och öm, av att jag sovit på rygg. Då har Lillfjant bestämt det åt mig under natten, och ligger bekvämt och snosar på bröstkorgen.
En liten katt äger också den magiska förmågan att mitt i natten förvandlas till en knubbsäl. Om jag inte vaknar av att en katt ligger på mig eller mot mig, så vaknar jag av att jag ligger i någon obekväm ställning tvärs över sängen. Om någon arvsmassa är bredvid mig så ligger jag som en kringla. För då har katten vuxit som en sån där pytteliten handduk som blir stor när man lägger den i blöt, och tar upp hela sängen. Jag försöker få plats men är förvisad.
Jag försöker se det som att jag håller kroppen i trim genom att hitta nya kreativa sätt att sova varje natt. Andra kallar det sömnbrist. Men kalla det vad man vill, kattägare fattar.
Kommentarer