Fortsätt till huvudinnehåll

Det som roar barn.

Man får gråta om man vill, var ska tårarna annars ta vägen? sa Polarn så klokt när vi tittade på film. Kanske borde man gråta lite oftare? Själv kom jag på när jag började gråta senast, att det nog var ett år sedan sist.

Lite gråtfärdig blev jag idag av att behöva tjata mig till att få gå ut på promenad för att slippa få nytt ryggskott, eller lappsjuka. Det är ju bra märkligt att arvsmassorna inte orkar gå och blir sjukt snabbt trötta när det är en planerad promenad, men kan gå en hel dag när man är ute på äventyr.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att ordna lite middagsmys. Jag köpte extra goda saker att ha på den hemgjorda pizzan, som kronärtskocka, fårost, rucola och pinjenötter, och lite goda tillbehör, som oliver och melon. Till efterrätt bakade jag Banankaka, ett nytt recept. Arvsmassorna blev besvikna men jag blev i alla fall väldigt nöjd.

I sista stund skrev herr B.o.B. och talade om att han skulle ut på AW, sådär när jag är precis på bristningsgränsen av hemmalivet. Så det blev mys för en vuxen, och två barn, och vi tittade på Mary Poppins (den nya) som sällskap. Den var i och för sig väldigt bra.


Till kvällen introducerade jag arvsmassorna för Fångarna på fortet. Det var ju ett genidrag, om jag får säga det själv, de hoppade i soffan av spänning. Lagom nivå för dem, och med deras entusiasm blev programmet riktigt roligt för mig med.  Ibland är det oväntade saker som ger höjdpunkter i vardagen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.