Var och varannan gång vi går förbi en Smarteyes eller Synsam pekar Polarn på bilderna av Isabella Scorupco och Helena Christensen och säger:
"Titta! Där är du mamma!"
Men så kryper den där jämförelsen lite närmare nu när arvsmassorna fått varsin gammal mobil som de använder som kameror. De frågar om de får ta kort på mig ibland, och jag känner mig ännu mer obekväm än jag minns att jag brukar. Då slår det mig att det är så otroligt sällsynt att jag blir fotad att jag inte vet hur jag ska bete mig. Förutom några selfies och ytterst få semesterbilder i Thailand, har jag nog inte varit ett önskvärt fotoobjekt sedan barnen var nyfödda. Med undantag för ett foto som togs inför en föreläsning.
I dagens syns du inte-finns du inte värld gör det mig lite sorgsen, fast jag medvetet begränsat min tillgänglighet och egentligen avskyr att vara med på kort. Som att jag känner mig lite osynlig, som jag kanske gör ändå emellanåt. Uppmärksammad blir jag ju mest för mina yrkesmässiga prestationer.
Men vad väger upp känslan av osynlighet bättre än att då spendera kvällen med att äta en god och fin, men därför liten, middag med guldklimpen till mammakompis. Dyr och god mat i rejäla portioner, finns inte det? Trevligt hade vi ändå, som alltid.
Dessutom stötte jag på en gammal barndomsvän idag, och vi fick senare kontakt. Att bli igenkänd efter mer än 35 år är ju inte att känna sig osynlig. Framtiden får väl utvisa vad det leder till.
Kommentarer