Osynlig inför alla.

Var och varannan gång vi går förbi en Smarteyes eller Synsam pekar Polarn på bilderna av Isabella Scorupco och Helena Christensen och säger:

"Titta! Där är du mamma!"

Jag tackar ödmjukt för jämförelsen, som säkert mest ligger i lugg plus glasögon, och går vidare i vardagen.

Men så kryper den där jämförelsen lite närmare nu när arvsmassorna fått varsin gammal mobil som de använder som kameror. De frågar om de får ta kort på mig ibland, och jag känner mig ännu mer obekväm än jag minns att jag brukar. Då slår det mig att det är så otroligt sällsynt att jag blir fotad att jag inte vet hur jag ska bete mig. Förutom några selfies och ytterst få semesterbilder i Thailand, har jag nog inte varit ett önskvärt fotoobjekt sedan barnen var nyfödda. Med undantag för ett foto som togs inför en föreläsning.
I dagens syns du inte-finns du inte värld gör det mig lite sorgsen, fast jag medvetet begränsat min tillgänglighet och egentligen avskyr att vara med på kort. Som att jag känner mig lite osynlig, som jag kanske gör ändå emellanåt. Uppmärksammad blir jag ju mest för mina yrkesmässiga prestationer.

Men vad väger upp känslan av osynlighet bättre än att då spendera kvällen med att äta en god och fin, men därför liten, middag med guldklimpen till mammakompis. Dyr och god mat i rejäla portioner, finns inte det? Trevligt hade vi ändå, som alltid.

Dessutom stötte jag på en gammal barndomsvän idag, och vi fick senare kontakt. Att bli igenkänd efter mer än 35 år är ju inte att känna sig osynlig. Framtiden får väl utvisa vad det leder till.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen