Jag tänkte att det var bäst att aktivera arvsmassorna idag, köra slut på dem. På så sätt kanske de skulle kunna somna hyfsat på kvällen, trots att morgondagen väntar. Pyret är nervös inför skolstart eftersom hon inte fått någon information om hur livet som ettagluttare kommer se ut. Polarn är nervös för att gå tillbaka till förskolan eftersom bästisen försvinner iväg till skola, och många andra kompisar gör detsamma.
Så vi drog till Skansen. Det blir alltid mycket att promenera. Med kamerorna i högsta hugg fick de också väldigt mycket att se.
Vi gick in på Akvariet så att de fick försöka fota lemurerna.
Men också alla ormar, som plötsligt var ytterst intressanta. Polarn blev ruskigt besviken över att klapphörnan inte var öppen, hon hade så bestämt sig för att klappa spindeln idag. Hon nådde ju inte riktigt förra gången. Jag kände mig också snuvad på en möjlighet att utmana min spindelfobi.
Besvikelse blir alltid värre med lågt blodsocker, speciellt för Polarn, så efter Akvariet var det dags för lunch. Vi gick tiĺl Skansen Terassen och jag beställde dagens vegetariska, som skulle vara någon kikärtsjärpe med rotgrönsaker, typ. När jag såg min tallrik tänkte jag att det var ju en gigantisk felbeställning.
Men se, här är en stor anledning till vegetariska matens dåliga rykte; det ser ut som något av det mest oaptitliga man kan tänka sig. Men det var fantastiskt gott!
Efter lite mat i magarna var de nyblivna paparazzisarna redo. Och de kunde mata internminnena fulla. Vi fick se djur som vanligtvis ligger i skuggan och gör sig osynliga, en del var till och med uppe och rörde på sig.
De fick också se uttrar som simmade, en björn som badade och klättrade i träd, och ugglor som spanade på kompisar.
Fast det är ju helt magiskt vilket djur som drar mest uppmärksamhet i hela djurparken.
Ekorrarna var i full fart idag, och var de än letade mat så stannade halva området upp. Folksamlingar mitt i gångvägen som beundrade ekorre i träd, ekorre på staket eller ekorre mitt i vägen. Vi var inte ett dugg bättre, jag blir också barnsligt förtjust varje gång jag ser en, och arvsmassorna utropar "Men åh!!" (*hjärtemoji*) och lockar på dem i evigheter. Fast jag hinner ändå observera det absurda i att en folksamling står med ryggen mot en inhägnad med vargar, för att kolla in en ekorre.
Nästan lika absurt är det att jag ägnade löjligt lång tid, två gånger dessutom, åt att sitta i solen medan arvsmassorna "bara en gång till" skulle åka rutschkanan vid lill-skansen. Seriöst, vad är det som är så himla skoj med den där? Fast en sista chans att lapa lite sol tackade jag inte nej till.
Ett besök på fyra timmar och hemresa i rusningstrafik hjälpte gott till att göra arvsmassorna trötta. Mig med. De somnade faktiskt ganska bra. Polarn blev dock ledsen innan hon somnade och sa att hon inte ville till förskolan, för att hon saknade sin bästis och var orolig för att inte ha någon att leka med. Ibland är det ju fullkomligt vidrigt att vara förälder. Nu är jag inte orolig, för hon är världens mest sociala unge, och så galen att andra barn dras till henne som en magnet. Men hennes tårar och oro är på riktigt, så jag hoppas jag lyckas förmedla min stadiga tro på att det kommer bli toppen.
Pyret är nervös, men inte ledsen, vad det märks. Det är tur det, för så som hennes skola är organiserad har jag mycket svårare att förmedla en tro på att det kommer bli bra. Det kräver Oscar-moment-skills.
Som sagt, ibland är det vidrigt att vara förälder.
Så vi drog till Skansen. Det blir alltid mycket att promenera. Med kamerorna i högsta hugg fick de också väldigt mycket att se.
Vi gick in på Akvariet så att de fick försöka fota lemurerna.
Men också alla ormar, som plötsligt var ytterst intressanta. Polarn blev ruskigt besviken över att klapphörnan inte var öppen, hon hade så bestämt sig för att klappa spindeln idag. Hon nådde ju inte riktigt förra gången. Jag kände mig också snuvad på en möjlighet att utmana min spindelfobi.
Besvikelse blir alltid värre med lågt blodsocker, speciellt för Polarn, så efter Akvariet var det dags för lunch. Vi gick tiĺl Skansen Terassen och jag beställde dagens vegetariska, som skulle vara någon kikärtsjärpe med rotgrönsaker, typ. När jag såg min tallrik tänkte jag att det var ju en gigantisk felbeställning.
Men se, här är en stor anledning till vegetariska matens dåliga rykte; det ser ut som något av det mest oaptitliga man kan tänka sig. Men det var fantastiskt gott!
Inget jag hade provat om någon beställt det före mig och jag sett tallriken dock.
Efter lite mat i magarna var de nyblivna paparazzisarna redo. Och de kunde mata internminnena fulla. Vi fick se djur som vanligtvis ligger i skuggan och gör sig osynliga, en del var till och med uppe och rörde på sig.
Fast det är ju helt magiskt vilket djur som drar mest uppmärksamhet i hela djurparken.
Ekorrarna var i full fart idag, och var de än letade mat så stannade halva området upp. Folksamlingar mitt i gångvägen som beundrade ekorre i träd, ekorre på staket eller ekorre mitt i vägen. Vi var inte ett dugg bättre, jag blir också barnsligt förtjust varje gång jag ser en, och arvsmassorna utropar "Men åh!!" (*hjärtemoji*) och lockar på dem i evigheter. Fast jag hinner ändå observera det absurda i att en folksamling står med ryggen mot en inhägnad med vargar, för att kolla in en ekorre.
Nästan lika absurt är det att jag ägnade löjligt lång tid, två gånger dessutom, åt att sitta i solen medan arvsmassorna "bara en gång till" skulle åka rutschkanan vid lill-skansen. Seriöst, vad är det som är så himla skoj med den där? Fast en sista chans att lapa lite sol tackade jag inte nej till.
Ett besök på fyra timmar och hemresa i rusningstrafik hjälpte gott till att göra arvsmassorna trötta. Mig med. De somnade faktiskt ganska bra. Polarn blev dock ledsen innan hon somnade och sa att hon inte ville till förskolan, för att hon saknade sin bästis och var orolig för att inte ha någon att leka med. Ibland är det ju fullkomligt vidrigt att vara förälder. Nu är jag inte orolig, för hon är världens mest sociala unge, och så galen att andra barn dras till henne som en magnet. Men hennes tårar och oro är på riktigt, så jag hoppas jag lyckas förmedla min stadiga tro på att det kommer bli toppen.
Pyret är nervös, men inte ledsen, vad det märks. Det är tur det, för så som hennes skola är organiserad har jag mycket svårare att förmedla en tro på att det kommer bli bra. Det kräver Oscar-moment-skills.
Som sagt, ibland är det vidrigt att vara förälder.
Kommentarer