Polarn kämpar på med sin toalettträning. En del dagar är helt utan olyckor och andra blir det många kissbyxor i tvättmaskinen.
Nu börjar dock träningen i att våga gå på toaletten för att bajsa. Att det verkar vara så läskigt för de flesta barn. Och att det ska vara en så stor grej för oss föräldrar när det går vägen.
Vi kör med peptalk, hejarop, tjat, valfri sång under toalettbesöket och stora applåder när det är klart. Helt vansinnigt egentligen, men jag blir så genuint stolt när Polarn, och tidigare Pyret, fixar det.
Kanske är det stoltheten över att de utvecklas.
Kanske är det lättnaden över att ha klarat av ett utvecklingssteg.
Kanske är det vetskapen om att blöjtiden snart är över.
Oavsett, det där med kroppsfunktionerna hos avkommorna är ett märkligt stort intresse hos alla päron.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän
Kommentarer