Förra året var vi i skogen och spontan-plockade blåbär. Barnen hade somnat i vagnen och vi såg att skogen höll på att gå under av alla blåa små godingar, så vi plockade. Och plockade. Och plockade. Det var som terapi och besatthet i ett, att bara ta lite till.
Idag tänkte vi involvera arvsmassorna. Vi har pratat om att plocka blåbär och de minns hur mumsigt det var att kliva runt i snåren och äta sig mätta, så de har varit förväntansfulla.
Det gick sådär.
De tjatade sig blå (haha) om att få börja plocka, till den grad att när vi kunde börja hade luften gått ur oss av tjatdöden. Sen tyckte de båda att det var kul att knata runt där med varsin ask, Polarn tyckte till och med att det var jättekul. Men Polarn åt också upp allt, hela nävar tryckte hon in, och när vi sa till att det var nog så blev hon arg, så klart. Pyret var jätteduktig, tills hon råkade spilla ut halva asken. Först sa hon bara:
"Oj, nu måste jag börja om",
sen funderade hon en stund och hällde ut resten. Herr B.o.B. delade ask och kände väl inte att det var en lika bra ide att hälla ut alla bär som Pyret verkade tycka. Sen började de gnälla och det var dags att ge upp.
Men, summa sumarum; de höll ut längre än jag trodde, de plockade med mer entusiasm än jag hade förväntat mig och en ask fick vi ihop. Vi får nog prova igen.
Hur ont i magen de fick vet jag inte, för jag smet iväg och käkade middag med J.
Kommentarer