Fortsätt till huvudinnehåll

Howdy cowboy.

En heldag i vilda västern; High Chaparall.


Det fanns:
Hästar.
Ånglok som stannade och avvärjde ett rån.
Hästar.
Lucky Luke föreställning.
Hästar.
Båtfärd med ångbåt.
Hästar.
Små städer med teman.
Hästar.
Bisonoxar.
Hästar.
Mat och dryck, popcorn, våfflor.
Hästar.
Spontana små händelser med karaktärer från showerna och alla anställda.
Hästar. Med mera.

Ungarna trivdes, speciellt Pyret då, för jag nämnde väl att det fanns hästar lite här och var och hon fick både rida, åka dilligans och klappa på några. Enligt arvsmassorna så var allt under hela dagen det roligaste och jag tror dem för så här gnällfritt har det nog inte varit på länge. Då knatade vi ändå runt från klockan tio till klockan fem. Jag trivdes också, det var enkelt smidigt, prisvärt och underhållande. Barnen blev bara vettskrämda vid varsitt tillfälle så det var tydligen anpassat för hyfsat små barn också. Pyret blev rädd när vi åkte tåget, det stannade och utanför fönstret startade en liten "föreställning" där tåget skulle rånas. Det smällde, pangade och en rånare klev ombord och beordrade alla att hålla upp händerna. Pyret grät lite. Men så viskade rånaren när han gick förbi att "Här går det bra att hålla händerna för öronen istället (för att hålla upp dem)". Då släppte rädslan. Polarn ropade på mamma och satt hela lunchen och höll mig i handen när några "skurkar" plötsligt öppnade en dörr där vi satt, och spanade innan de smet förbi. Å andra sidan hade hon samma reaktion när Scandic hotell maskoten "Sigge" gick mellan borden när vi åt middag, medan Pyret rusade iväg och gav den en kram.

Nu bär det hemåt. Barnen är helt slut, vi kommer komma hem sent och då ska vi hinna packa ihop inför skolstart imorgon, men det var det värt. Vi fick en fin avslutning på sommarlovet och herr B.o.B. har avslutat sin semester och kan äntligen pusta ut och återgå till jobbet. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.