Efter Pyrets ankomst upptäckte jag att någon hade snott min röv.
Jag hade fel.
Nu har någon snott den. Den är så borta att det inte finns något som håller byxor uppe längre och jag måste dra i dom vart tredje steg jag tar för att de inte ska hamna runt fotknölarna. Det är visst inte socialt acceptabelt att gå med rumpan bar, även om Pyret skulle vilja att det var så.
Efter Pyret var ju mitt hår på rymmen också. Så där som för alla, mer eller mindre, efter en graviditet. Jag minns att jag tänkte efter ett tag att om jag inte slutar tappa hår snart så kommer jag inte ha något kvar. Det var lagom då jag slutade tappa hår.
Nu tänker jag att om jag inte slutar tappa hår snart kommer jag inte ha något kvar, alltså borde jag sluta tappa hår snart. Eller?
Det sista som är puts väck efter den här dna-massans ankomst, liksom efter den förra men i större skala, är minnet. Jag lever i en antecknings tillvaro. Jag antecknar i almanackor, i mobilen och på lappar, ändå lyckas jag glömma saker.
Så nu är det väl det sista av förståndet som ska dra sin kos. Snart. När som helst.
Kommentarer