Ni vet de där cellerna i Fångarna på fortet?
Programledaren vänder på uret och skickar in deltagaren som ska hinna utföra någon knepig fysisk och/eller psykiskt krävande uppgift innan tiden går ut.
That's livet med Polarn.
Hon vill fortfarande att jag bär runt på henne överallt annars får hon ett hysteriskt anfall och jag har utvecklat svår allergi mot bebisskrik. Så allt måste försöka utföras med en hand och tung bebis på andra armen. Det är en kamp mot tiden och mjölksyran.
Det som inte går att göra med en hand ska utföras så snabbt som möjligt, innanhonblirhysterisk tidsramen gäller.
Just satt dig ner med den där lunchen du lyckats knåpa ihop med en hand och är så trött i bebisbärar armen att den skakar och upptäcker att du glömt skeden? Antingen lägger du bebis på golvet och springer ut i köket till ljudet av stegrande skrik eller så får du lyfta upp Heffaklumpen och bära med dig henne.
Behöver du gå på toaletten?
Koka kaffe?
Klä på dig?
Laga mat?
Ta hand om storasyster?
Städa?
Same same.
Vill du göra något, vad som helst?
No way José.
Att då sitta mitt i en enda lång att-göra-lista och inte kunna göra annat än att hålla i en hoppande, studsande och krängande bebis är inte roligt på något plan.
Babybjörn vill hon inte gå med på längre och lekmattor, gåvagn, babysitter och leksaker uppehåller henne i max fem minuter sen vill hon upp i famnen igen.
Skrik eller bära tungt, hela dagen lång.
Jag får nervsammanbrott.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer