Det har ju sedan start varit lite av en utmaning att lyckas lämna hemmet tillsammans med Pyret. Förutom vilda protester mot typ allt som ingår i processen att gå utanför dörren så har hon sedan en tid tillbaka varit ytters bestämd angående vilken klädsel som gäller. Det blir lätt den där jackan som är för liten och skorna som inte passar vädret för att jag inte orkar med ytterligare ett episkt utbrott över något som inte kommer skada ungen på något vis.
Idag kom det jag bara väntat på sen hon fick den i julklapp; Vajnejn me.
Så, okej då, vagnen fick väl följa med till lekplatsen då och hon körde den, med viss fara för sig själv och andra på gångvägen, hela vägen dit och nästan hela vägen hem.
Och bollen fick följa med.
Och bandy-bollen.
Och gammelfasters filt.
Och hinken skulle köras i vajnejn.
Jag anar liksom att problemet inte kommer bli att hon vill ta med vajnejn utan att hon vill ta med sig alla sina ägodelar i den också. Tills den är så överbelastad att den knappt rullar. Så där som vanliga barnvagnar.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer