Polarn har tagit titeln som mammigaste bebisen på planeten och skriker tills hon kräks om hon avlägsnas från famnen i mer än fem minuter.
Pyret har efter en dag på förskolan ett stortbkram- och lekbehov och yttrar meningarna Mamma bäja och Mamma kom i stort sett nonstop från klockan 15 tills hennes far kliver genom dörren typ 18:30.
Det är liksom inte 1 + 1 = 2
Det är mjölksyra i armarna, sorg, frustration och det -på riktigt- ringer i mina öron.
Jag saknar att få umgås med Pyret, ägna mig helt åt henne ett slag och krama henne utan att göra det till ljudet av Polarns gråt.
Jag saknar att få känna mig stark, utvilad och tillräcklig.
Jag saknar mjölkchoklad, en avancerat lagad middag och långa frukostar.
Jag saknar att känna mig som en bra mamma.
Inte kan jag säga att det blev en tvåbarns-chock, för jag hade väntat mig kaos och kalabalik, men det går inte att veta hur stressnivån i den soppan känns förrän man sitter i den antar jag. Oboy vad jag sitter i den nu.
Kommentarer