...jag vet.
Men jag är så trött nu, så sliten, så anti.
Jag är så fysiskt trött och sliten att jag trampar snett, tappar, fumlar, tappar ord och hela huvudet känns som om hjärnan badar i gröt.
Jag är så sliten av att den där "Att-göra-listan" bara blir längre trots ständiga insatser varenda sekund av barnfri möjlighet. Jag är så sliten av att vara på jobbet 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan utan assistans.
Jag är så anti allt de dagliga sysslorna innebär, jag längtar efter att få göra något kul, trevligt och lustfyllt, jag längtar efter att glädjas och njuta.
Det är inte heller någon tröst att tänka att Polarns klistra-fast-sig-vid-mamma-fas går över för med andra barnet vet man ju att det bara är en vilostund innan nästa fas drar igång, och nästa, och nästa. Eller så får Pyret någon fas.
Det är tjatigt, jag vet, men jag gråter en skvätt och erkänner mig besegrad.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer