...jag vet.
Men jag är så trött nu, så sliten, så anti.
Jag är så fysiskt trött och sliten att jag trampar snett, tappar, fumlar, tappar ord och hela huvudet känns som om hjärnan badar i gröt.
Jag är så sliten av att den där "Att-göra-listan" bara blir längre trots ständiga insatser varenda sekund av barnfri möjlighet. Jag är så sliten av att vara på jobbet 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan utan assistans.
Jag är så anti allt de dagliga sysslorna innebär, jag längtar efter att få göra något kul, trevligt och lustfyllt, jag längtar efter att glädjas och njuta.
Det är inte heller någon tröst att tänka att Polarns klistra-fast-sig-vid-mamma-fas går över för med andra barnet vet man ju att det bara är en vilostund innan nästa fas drar igång, och nästa, och nästa. Eller så får Pyret någon fas.
Det är tjatigt, jag vet, men jag gråter en skvätt och erkänner mig besegrad.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer