Välling gjorde susen. Polarn har fått någorlunda ordning på sömnen igen, hon somnar efter flaskan vid 19, matas innan jag somnar innan 22 och vaknar sen vid 1 och 3 för påfyllning. Fast sen tycker den lilla matronan att 5 är en bra godmorgon tid. Det tycker inte jag. Eller mitt redan uttömda sovkonto.
Den där klängiga bära runt på fasen är still gåing strong. Hon har någon 5 minuters regel som gör att matstol, babysitter, gåstol, leksaker eller kravla runt på golvet är jätteroligt i just 5 minuter innan hon skriker och vill upp i famnen igen. I famnen tycker hon att det är superkul att stå upp och hoppa och kränga hitan och ditan. Det tycker inte jag. Eller mina överarbetade hand- och armmuskler.
Mammigheten vill inte ge sig. Hon kan vara i herr B.o.B.s famn en stund om vi är ute och hon har en miljard prylar att titta på men inte annars. Om herr B.o.B. tar hand om henne när vi är ute så får jag ta hand om den andra studsbollen vi avlat fram. Det tycker både jag och studsbollen är roligt. Men min urlakade lekamen håller sig för skratt.
Vi fick höra att det viktigaste för att psykiskt orka med de första jobbiga småbarns månaderna var att man fick de basala fysiska behoven tillfredsställda; sömn, mat och kroppsvård.
Jag får kasta i mig maten med en slags hinderbana teknik där målet är att så mycket av födan som möjligt ska hamna i mig och inte på den viftande kolossen i min famn. Jag är trött på en kan-inte-prata-ordentligt nivå. Toalettbesök sker i mån av möjlighet, inte vid behov. Det pågår ständiga logiska förhandlingar i stil med Men om mamma inte får sova kan hon väl få äta frukost? som Polarn helt ignorerar.
Så då borde det vara okej att inte orka riktigt då?
Och förresten, de första månaderna? Hur många är de? Femochenhalvpluslitetill?
Kommentarer