Jag läser i andra bloggar inlägg där det skrivs lite humoristiskt och gulligt om när bebisen håller mamman vaken mitt i natten.
Jag ser ingenting roligt alls i det, jag har nog aldrig så lätt för att hålla mig för skratt faktiskt, och något mer ogulligt har jag nog inte sett. Istället flyger fula ord och tomma hot genom hemmet när Polarn klockan 3 ligger och jollrar, sparkar och krafsar.
Sedan juli har jag fått sova 3 timmar i följd en handfull gånger, annars har två timmar åt gången gällt. Det är inte alls charmigt. Tröttheten under dagen kan jag ta, det är mest jobbigt och gör mig korkad och osocial, men där mitt i natten när jag blir väckt för hundrade gången och sömnbehovet känns enormt blir jag fullkomligen desperat. Sova. Jag vill bara sova. Inte en timme hit eller dit, eller till ljudet av Polarns protester av att herr B.o.B. tar henne, utan sova djupt 4 eller 5 timmar i sträck.
Så när jag läser de roliga och kärleksfulla inläggen om sömnlösa bebisar tar jag en kopp kaffe till och fnyser Bah humbug!
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer