Jag läser i andra bloggar inlägg där det skrivs lite humoristiskt och gulligt om när bebisen håller mamman vaken mitt i natten.
Jag ser ingenting roligt alls i det, jag har nog aldrig så lätt för att hålla mig för skratt faktiskt, och något mer ogulligt har jag nog inte sett. Istället flyger fula ord och tomma hot genom hemmet när Polarn klockan 3 ligger och jollrar, sparkar och krafsar.
Sedan juli har jag fått sova 3 timmar i följd en handfull gånger, annars har två timmar åt gången gällt. Det är inte alls charmigt. Tröttheten under dagen kan jag ta, det är mest jobbigt och gör mig korkad och osocial, men där mitt i natten när jag blir väckt för hundrade gången och sömnbehovet känns enormt blir jag fullkomligen desperat. Sova. Jag vill bara sova. Inte en timme hit eller dit, eller till ljudet av Polarns protester av att herr B.o.B. tar henne, utan sova djupt 4 eller 5 timmar i sträck.
Så när jag läser de roliga och kärleksfulla inläggen om sömnlösa bebisar tar jag en kopp kaffe till och fnyser Bah humbug!
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer