Fortsätt till huvudinnehåll

Mittimellan.

Kläder.
Knepigt med det just nu.
Magen är i stort sett borta därför fungerar inte mammabyxor särskilt bra längre, de åker bara ner.
Men kroppen är en storlek större än innan graviditeten så de gamla kläderna passar inte än.
Dessutom är det kallt igen så helst vill jag packa in mig i byxor.
Suck.
Jag fick nödlösa situationen genom att köpa lite byxor i en storlek större på rean, byxor som jag kanske inte skulle valt i vanliga fall men som får duga en tid. Det får bli lite annan klädstil än vanligt, fast det har jag fått ha under graviditeten också så jag borde vant mig.
Men jag undrar om man inte kan omvandla mammabyxorna till vanliga byxor på något sätt? Måste titta på det för det känns synd att göra sig av med snygga byxor i onödan.
Fast nu börjar jag längta efter mina vanliga kläder och att kunna klä mig som jag är van, för att slippa tänka så mycket på hur jag ska få ihop det och kunna använda allt fint jag har ligger och väntar.
Jag vet att det bara har gått en månad.
Jag vet att det är snabbt att bara vara en storlek större efter så kort tid.
Jag vet att det ska ta lite tid.
Det är inte så att jag har bråttom, allt har rasat bort medan jag har legat på soffan oförmögen att röra mig, jag är bara trött på att inte ha kläder som passar, sitter bekvämt och är i min egen smak. För jag gillar kläder, det roar mig, jag är så ytlig.
Till sommaren kanske.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.