Fortsätt till huvudinnehåll

I'm getting to old for this...

De första veckorna med pyret var det en fördel att vara mindre ung. Tolerans, tålamod, förmåga att räkna till tio, kunna be om hjälp, veta att saker blir bättre och att kunna erkänna att saker är förjävliga är alla egenskaper som man blir bättre på med åren.
Nu har pyret utvecklats.
Hon har snabbt skuttat framåt.
Borta är de dagar när all vaken tid gick åt till att gråta och skrika, nu är de flesta vakna stunder till för jollrande, skratt, skutt, krälande, härmande, och ett frenetiskt viftande på armar och ben.
Mycket trevligare såklart.
Men lilla pyret påminner om varför hon skulle kommit för tolv år sedan, medan man hade en något högre energinivå. Hon orkar med "puss på näsan", "bäbäbäbä", "killekill på halsen", "högt upp i luften", "hur lång är bebis", "skutt med benen" och "fånga mammas läppar" mycket mycket längre än vad jag gör.
Hon kan roa sig i evigheter.
Men jag tar smällen och orkar med en omgång till för att vi är så tacksamma för att äntligen få en chans att lära känna vårt pyre.
Hon bakom all skrik och panik.
Det är en charmig filur.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.