Så trist och onödigt.

Bröstmjölk bye-bye.
Efter att ha försökt amma i tre veckor med ständigt nya blödande sår och värk så gick jag över till att pumpa. Med produktion för ett helt rugbylag var det inte så svårt, fem pumpningar per dag gav nästan hela dagsbehovet.
Sen räckte det till hälften.
Sen blev mjölken allt vattnigare.
Igår i paniken hann jag inte pumpa på 12 timmar och det var knappt det märktes i brösten. Det som kom ut sen såg ut som minimjölk.
Nu har jag gett upp.
Det känns trist. Att först kämpa så länge att få till amningen och härda känsliga bröstvårtor utan att lyckas. Sen pumpa trots att det också gjorde ont och jag alltid översköljdes av ett enormt illamående under tiden, för att ändå få erkänna mig besegrad. När jag hade så mycket mjölkproduktion att ge pyret. Det känns så ironiskt och onödigt.
Fast jag vet att rapporterna om att bröstmjölk ska vara så mycket bättre än ersättning är tvivelaktiga och bygger på data från både vår tillvaro och utvecklingsländer (där det exempelvis inte finns tillgång till rent vatten eller lika god sjukvård) så får jag dåligt samvete.
Stackars pyret får inte bröstmjölk.
Myten, för det är näst intill en myt, att bristen på bröstmjölk är varje bebis väg till undergång sitter djupt rotad.
Jag ska skita i den nu.
Jag ska ta all tid jag lagt på mina sargade bröst och lägga på att trösta knyttet.