Välkommen vardag.

Vi har varit familj i en månad nu, det är lång tid och bara ett ögonblick beroende på vilket perspektiv man använder.
Att umgås i en månad är lång tid.
Att finnas till en månad av ett helt liv är bara ett ögonblick.
Visst har vi hunnit lärt känna varandra och komma in i något som liknar en vardagslunk, men så mycket mer har vi inte hunnit med.
Pyret har precis börjat bli bättre i magen, kan sova på nätterna och hittat lite rutiner, därför är hon lite hanterbar och börjar bli härlig att umgås med. Medan jag själv precis börjat läka, jag får mindre besvär när jag står och går och slipper en del av amningsproblemen, även om jag fortfarande får ont och har mina begränsningar.
Så egentligen har vi bara varit familj i någon vecka, innan dess handlade det mest om överlevnad.
Jag som har bråttom med det mesta inser att det gör att jag kan sänka kraven, låta saker vänta, ta sin tid, dröja ett ögonblick till.
Alla måsten kommer hinnas med och alla önskemål kommer bli uppfyllda.
Vi tar det när vi kan och orkar.
Det finns gott om tid.