För hundra år sedan när jag var... ...yngre, var det poppis bland barnen att stryka handen fram och tillbaka i handflatan för att markera när någon smörade.
Så gör vi till pyret.
Vilken liten ögontjänare.
Idag skulle hennes farmor och farfar passa henne en stund för att vi skulle få... ...ja, andas.
Nu kan massa människor ha en massa åsikter i frågan om att lämna ett så litet barn hos andra, hur det skulle kunna påverka henne psykiskt är väl den stora frågan i den debatten.
En sak bara; i natt höll hon oss vaken till klockan 2, för att vara vaken igen mellan 3:15 och 5, somna och vakna igen vid 6 utan att somna om ordentlig.
Det efter en dag när hon skrek från att jag gick upp klockan 7 till sisådär klockan 14, med några pauser ibland.
Det efter en vecka som sett likadan ut.
Det efter fem veckor som mest sett likadana ut.
Det efter veckor när jag knappt ätit under dagtid, fått lov att gå på toaletten med skrikbebis i famnen och mest suttit hemma ensam med vår brandvarnare för att jag inte ens orkar gå och handla för att då är vagnen stilla för länge och då utlöses larmet. Larmet som vägrar låta sig stängas av, som är på så hög volym, som skär genom ben och märg, som färgar pyret ilsket röd, i timmar.
Jag stirrar ilsket på maken när han säger att jag måste försöka äta på dagarna, för det är en sån dum kommentar, en sådan som snart kommer följas av ett "Du förstår inte hur jag har det på dagarna." följt av lite gråt.
Hur påverkar det henne att ha en sån mamma?
Just det.
Så nu håller vi tyst.
Vi tog en tur för att handla och äta lunch. Tillsammans. Utan att turas om. Utan att kasta i oss maten. Utan att vänta på att larmet skulle gå.
Det var trevligt.
När vi kom tillbaka hade pyret sovit.
Hela tiden.
Pipit till ibland men tröstats lätt.
Såklart.
Precis som hon sover snällt när folk är på besök. Eller på sin höjd gnäller lite. Eller kanske till och med är glad och bubblig.
Bara så att ingen ska tro oss, förstå hur vi har det, så att folk ska tycka att vi överdriver, ljuger, inte kan handskas med en liten bebis, inte vet hur man gör.
Smör.
Väldigt mycket smör.
Om jag har sinnesnärvaro ska jag filma ett av hennes utbrott bara för att ha bevis nästa gång hon håller upp sin fasad. Den lilla rackaren.
Men det var förresten väldigt skönt med en liten paus, nu när hon skriker igen, när vi är hemma...
Så gör vi till pyret.
Vilken liten ögontjänare.
Idag skulle hennes farmor och farfar passa henne en stund för att vi skulle få... ...ja, andas.
Nu kan massa människor ha en massa åsikter i frågan om att lämna ett så litet barn hos andra, hur det skulle kunna påverka henne psykiskt är väl den stora frågan i den debatten.
En sak bara; i natt höll hon oss vaken till klockan 2, för att vara vaken igen mellan 3:15 och 5, somna och vakna igen vid 6 utan att somna om ordentlig.
Det efter en dag när hon skrek från att jag gick upp klockan 7 till sisådär klockan 14, med några pauser ibland.
Det efter en vecka som sett likadan ut.
Det efter fem veckor som mest sett likadana ut.
Det efter veckor när jag knappt ätit under dagtid, fått lov att gå på toaletten med skrikbebis i famnen och mest suttit hemma ensam med vår brandvarnare för att jag inte ens orkar gå och handla för att då är vagnen stilla för länge och då utlöses larmet. Larmet som vägrar låta sig stängas av, som är på så hög volym, som skär genom ben och märg, som färgar pyret ilsket röd, i timmar.
Jag stirrar ilsket på maken när han säger att jag måste försöka äta på dagarna, för det är en sån dum kommentar, en sådan som snart kommer följas av ett "Du förstår inte hur jag har det på dagarna." följt av lite gråt.
Hur påverkar det henne att ha en sån mamma?
Just det.
Så nu håller vi tyst.
Vi tog en tur för att handla och äta lunch. Tillsammans. Utan att turas om. Utan att kasta i oss maten. Utan att vänta på att larmet skulle gå.
Det var trevligt.
När vi kom tillbaka hade pyret sovit.
Hela tiden.
Pipit till ibland men tröstats lätt.
Såklart.
Precis som hon sover snällt när folk är på besök. Eller på sin höjd gnäller lite. Eller kanske till och med är glad och bubblig.
Bara så att ingen ska tro oss, förstå hur vi har det, så att folk ska tycka att vi överdriver, ljuger, inte kan handskas med en liten bebis, inte vet hur man gör.
Smör.
Väldigt mycket smör.
Om jag har sinnesnärvaro ska jag filma ett av hennes utbrott bara för att ha bevis nästa gång hon håller upp sin fasad. Den lilla rackaren.
Men det var förresten väldigt skönt med en liten paus, nu när hon skriker igen, när vi är hemma...
Kommentarer