Som barnlös kunde det ibland kännas som att man var utesluten från en del av samhället, det sociala samspelet haltade lite när bekanta gick in i föräldralivet.
Om det var jag som sände ut signaler om att inte orka med en insyn i vad vi nekades, eller om det var svårt för de som fått medlemskap i föräldrarklubben att förhålla sig till den barnlösa vet jag inte. Kanske var det både och.
Vilket fall som helst, det blev ett avstånd ibland.
Nu är jag medlem.
Jag tänker att det är en märklig klubb, för egentligen har man kanske inte så himla mycket gemensamt. Visst, man har barn, men alla barn är ju olika och alla upplever vi föräldraskapet på olika sätt. Så bara för att man har barn betyder ju inte att man har så värst mycket gemensamt. Precis som att jag inte har fått mindre gemensamt med de vänner som inte har barn, än för nio månader sedan.
Ändå ska det vara gemenskap byggt på att man har barn. Som att man erbjuds vara med i mammagrupper genom BVC.
Jag har en individ, du har en individ, då måste vi plötsligt ha massor gemensamt, till skillnad från när vi inte hade dessa individer.
Är det inte märkligt?
Jag tror att om jag inte hade haft något gemensamt med en person innan jag blev mamma, så kanske vi inte har så mycket gemensamt nu heller.
Jag är ju samma människa.
Ja, jag menar det. Jag upplevde ingen stor personlighetsförändring när pyret kom. Trots att alla säger att man ska göra det.
Men som en god medborgare kommer jag gå på mammagruppen, för nu är jag ju trots allt medlem i klubben. Den där klubben där man har allt och inget gemensamt.
Vem vet, jag kan ju ha fel, det kanske blir jättekul, det kanske bara är jag som är skeptisk.
Om det var jag som sände ut signaler om att inte orka med en insyn i vad vi nekades, eller om det var svårt för de som fått medlemskap i föräldrarklubben att förhålla sig till den barnlösa vet jag inte. Kanske var det både och.
Vilket fall som helst, det blev ett avstånd ibland.
Nu är jag medlem.
Jag tänker att det är en märklig klubb, för egentligen har man kanske inte så himla mycket gemensamt. Visst, man har barn, men alla barn är ju olika och alla upplever vi föräldraskapet på olika sätt. Så bara för att man har barn betyder ju inte att man har så värst mycket gemensamt. Precis som att jag inte har fått mindre gemensamt med de vänner som inte har barn, än för nio månader sedan.
Ändå ska det vara gemenskap byggt på att man har barn. Som att man erbjuds vara med i mammagrupper genom BVC.
Jag har en individ, du har en individ, då måste vi plötsligt ha massor gemensamt, till skillnad från när vi inte hade dessa individer.
Är det inte märkligt?
Jag tror att om jag inte hade haft något gemensamt med en person innan jag blev mamma, så kanske vi inte har så mycket gemensamt nu heller.
Jag är ju samma människa.
Ja, jag menar det. Jag upplevde ingen stor personlighetsförändring när pyret kom. Trots att alla säger att man ska göra det.
Men som en god medborgare kommer jag gå på mammagruppen, för nu är jag ju trots allt medlem i klubben. Den där klubben där man har allt och inget gemensamt.
Vem vet, jag kan ju ha fel, det kanske blir jättekul, det kanske bara är jag som är skeptisk.
Kommentarer