Två steg fram, ett tillbaka.

Precis som pyrets mage verkade bli bättre, all medicin verkade ha hjälpt och hon var som alla bebisar bara lite kinkig och skrikig när det var dags att ähhhhh... ...braka i brallan, då kom bakslaget.
Det har varit nästan en vecka av relativt lugn, mycket mindre skrik och panik än de första veckornas konstanta magknip. Men så började det bli svårt att trösta igen igår eftermiddag, trots matning, rapning, massage, hänga på axeln, brak i brallan och gulligull. Med timmarna stegrade det och till natten var det storslagen kalabalik. Skriken var av det panikslagna slaget och trots att det hade gått många timmar sedan den tidigare matningen så ville hon inte ta flaskan.
Ytterligare en brak i brallan lugnade ner situationen, efter en lång, lång stund.
Imorse var paniken där igen vid matning.
Så ofta vid matning.
Först vid bröstet, nu med flaska.
Att inte kunna trösta pyret när hon får den där paniken, att inte kunna hjälpa henne att må bättre när hon uppenbarligen har så ont, det tar död på själen. Det är utan tvekan det värsta jag har varit med om.
Eftersom vi gör allt som vi har blivit tipsade om så har jag väldigt lite förhoppning om att få något annat råd än att vänta på bättre tider, men det får bli ett samtal till BVC idag.
Allt för att hoppas få hjälp att inte behöva dö en smula flera gånger om dagen.