Boobies, tuttar, bröst.
Från graviditetens början var jag säker på att jag ville amma.
Om jag kunde.
Jag vet att det är nyttigt för barnet på alla sätt, men tänkte också på hur himla praktiskt det är att ha maten med sig, tillgänglig, hela tiden. Vilka finurliga saker brösten är.
På förlossningskursen, på förlossningsrummet och rummet på BB så informerades man om "hud mot hud", hur bra det var med amning. Där stod att barnet inom en till två timmar efter förlossningen själv skulle söka bröstet för att amma första gången.
Inte pyret. Hon sov, som en stock, två barnmorskor försökte hjälpa henne till drive-thru luckan utan att lyckas.
Men som det också stod på informationen, en del barn sover det första dygnet, men sen söker de bröstet för mat.
Inte pyret. Hon fortsatte sova, så barnmorskorna fick försöka väcka såväl henne som hennes intresse för mat. Jag var redo, fabriken var igång med stor produktion, jag kunde utfodra ett helt kompani, men pyret åt till sist bara lite grann och fortsatte sen att sova.
Tiden på BB präglades av barnmorskor som försökte hjälpa oss att få pyret att gilla mat. För om hon åt så åt hon bara en kort stund, för att sen somna och släppa taget, vilket gjorde henne frustrerad och fullt panikslagen, vilket gjorde matning svårt.
Under tiden började mina bröstvårtor att göra ont, med sår och blåsor.
Det går över. Både smärtan och pyrets strul. Fortsätt bara. Det var det enda rådet de till sist gav, när de provat allt.
Vi åkte hem och fortsatte.
Det gick inte över, så vi tog hjälp av amningsmottagningen.
Det var ytterligare en barnmorska som efter noggrann undersökning konstaterade att pyret åt på rätt sätt och att jag gjorde som man skulle, det var skönt att höra. Bröstvårtorna skulle härdas och pyret skulle mogna, det hade bara gått åtta dagar, vi skulle ge det lite tid.
Varannan dag försökte jag amma, varannan dag behövde jag vila för att bröstvårtorna var såriga. Pyret mognade inte heller, hon fortsatte somna från bröstet innan hon ätit tillräckligt, vaknade med panik för att hon var hungrig och paniken gjorde att hon inte kunde fortsätta äta.
Varannan dag gjorde brösten ont, men mindre ont, i bröstpumpen och pyret åt sig mätt utan att hamna i full panik.
Efter tre veckor orkade jag inte mer. Att varannan timme ha ett panikslaget barn vid såriga bröstvårtor bryter ner en. Jag valde att ta det extra jobbet med att pumpa bröstmjölk till förmånen att ha ett nöjt barn som äter sig mätt. Jag struntar numer i hur praktiskt det är att amma, hon får ändå bröstmjölk. Hon får mer närhet såhär också, för det är betydligt lättare att ha nära kontakt med ett barn som inte är fullskaligt panikslaget.
Amma är säkert kanon, för de som får tuttarna och barnet att gilla läget, men det var en mindre angenäm upplevelse för oss.
Från graviditetens början var jag säker på att jag ville amma.
Om jag kunde.
Jag vet att det är nyttigt för barnet på alla sätt, men tänkte också på hur himla praktiskt det är att ha maten med sig, tillgänglig, hela tiden. Vilka finurliga saker brösten är.
På förlossningskursen, på förlossningsrummet och rummet på BB så informerades man om "hud mot hud", hur bra det var med amning. Där stod att barnet inom en till två timmar efter förlossningen själv skulle söka bröstet för att amma första gången.
Inte pyret. Hon sov, som en stock, två barnmorskor försökte hjälpa henne till drive-thru luckan utan att lyckas.
Men som det också stod på informationen, en del barn sover det första dygnet, men sen söker de bröstet för mat.
Inte pyret. Hon fortsatte sova, så barnmorskorna fick försöka väcka såväl henne som hennes intresse för mat. Jag var redo, fabriken var igång med stor produktion, jag kunde utfodra ett helt kompani, men pyret åt till sist bara lite grann och fortsatte sen att sova.
Tiden på BB präglades av barnmorskor som försökte hjälpa oss att få pyret att gilla mat. För om hon åt så åt hon bara en kort stund, för att sen somna och släppa taget, vilket gjorde henne frustrerad och fullt panikslagen, vilket gjorde matning svårt.
Under tiden började mina bröstvårtor att göra ont, med sår och blåsor.
Det går över. Både smärtan och pyrets strul. Fortsätt bara. Det var det enda rådet de till sist gav, när de provat allt.
Vi åkte hem och fortsatte.
Det gick inte över, så vi tog hjälp av amningsmottagningen.
Det var ytterligare en barnmorska som efter noggrann undersökning konstaterade att pyret åt på rätt sätt och att jag gjorde som man skulle, det var skönt att höra. Bröstvårtorna skulle härdas och pyret skulle mogna, det hade bara gått åtta dagar, vi skulle ge det lite tid.
Varannan dag försökte jag amma, varannan dag behövde jag vila för att bröstvårtorna var såriga. Pyret mognade inte heller, hon fortsatte somna från bröstet innan hon ätit tillräckligt, vaknade med panik för att hon var hungrig och paniken gjorde att hon inte kunde fortsätta äta.
Varannan dag gjorde brösten ont, men mindre ont, i bröstpumpen och pyret åt sig mätt utan att hamna i full panik.
Efter tre veckor orkade jag inte mer. Att varannan timme ha ett panikslaget barn vid såriga bröstvårtor bryter ner en. Jag valde att ta det extra jobbet med att pumpa bröstmjölk till förmånen att ha ett nöjt barn som äter sig mätt. Jag struntar numer i hur praktiskt det är att amma, hon får ändå bröstmjölk. Hon får mer närhet såhär också, för det är betydligt lättare att ha nära kontakt med ett barn som inte är fullskaligt panikslaget.
Amma är säkert kanon, för de som får tuttarna och barnet att gilla läget, men det var en mindre angenäm upplevelse för oss.
Kommentarer