Framåt.

Pyret är nästan en hel månad.
E n  m å n a d.
Visst märks det. Hon hänger med bättre, hon lyfter huvudet i längre och längre stunder, hon börjar göra andra läten än skrik, hon söker kontakt, hon krumbuktar viftar vrider och vänder, men roligast av allt; hon är vaken utan att vara ledsen.
Men mest kanske det märks på att man börjar få pejl på läget. Vi märker vad hon vill, vi kan förutse en del av hennes kommande drag och vi börjar få lite rutiner.
Det märkliga är att fast det börjar kännas som en naturlig del av vardagen att hon är här, att vi är en liten familj, så är det fortfarande som att vara i Twilight Zone. Vi var med om ett äkta mirakel, vi vann mot alla odds och nu är det en helt vanlig vardag.
Jag är mamma.
Vi har en dotter.
Det har vi varit i en hel månad.
Efter alla år och prövningar.