Lillfjant har lugnat ner sig lite, mognat kan man väl säga, hon är inte lika mycket av ett plåster som tidigare. Nu väcker hon mig bara någon gång varannan natt och sover ibland i vardagsrummet. Men som min Bäääbisss kommer hon varje kväll för att kela när jag går och lägger mig, hon möter mig när jag kommer hem, och hon vill fortfarande i stunder att jag bär runt på henne. Det ser kanske inte ut som det, men hon trivs sådär, och när jag försöker släppa ner henne så håller hon sig kvar. När jag till sist måste sätta ner henne försöker hon bita mig i armen. Vilket jag självklart förlåter henne för eftersom hon är min Bäääääbiiisss och får komma undan med nästan vad som helst.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer