Målsnöret vi kallar semester är nått. Det är ju lite magiskt hur mycket av tillvaron kretsar kring det. På jobbet är det ständiga frågor om vem som går på semester när, hur många veckor är det kvar, vem kommer tillbaka när då, vad ska man göra och hur länge. När det är sista dagen innan semestern får man lyckönskningar från de som jobbar lite till, med kommentarer som dryper av längtan till den egna sista dagen. Alla angagerar sig lika mycket i andras semesterplanering som i sin egen. Och har man valt rätt egentligen, med tidig eller sen semester, uppdelad eller hel, lång eller kort? Vem bryr sig, bara det börjar någon gång.
Men kroppen tog rätt mycket stryk ändå, märker jag, och halsen känns fortfarande inte helt hundra. Så jag får fly i lugnt tempo, i semestertempo kanske.
Sista dagen är som en hel ritual för att förbereda frånvaron. Autosvar ska läggas i mejlen, meddelandet på telefonsvararen ska ändras, internmeddelanden ska stängas av, blomvakten ska tillfrågas, skrivbordet ska städas ifall någon behöver låna rummet och alla administrativa sysslor ska vara slutförda och signerade. När jag stänger dörren har jag lust att viska "Hej då macken, ses senare".
Nu ska det vilas! Ingen press, men jäklar vad utvilad man ska vara när man kommer tillbaka. Det kommer jag knappast lyckas med på bara tre veckor, men jäkten kanske jag kan stänga av för ett tag, ansvaret minskar ju ändå. Kanske kan jag känna mig tillräckligt återhämtad för att våga börja träna så smått igen, som hjälp att fly in i semesterkänslan.
Kommentarer