Fortsätt till huvudinnehåll

Dit vägen bär

Efter mejl fram och tillbaka med Skansen-agenten, googlande på agenturen och dess medarbetare och snack med arvsmassorna så ringde jag idag upp henne. Nu har vi bokat en ansökningsträff.

Utan att någon kunskap om branschen så känns det som ett seriöst företag. Ägarna har uppenbarligen gedigen erfarenhet av branschen och fotografen arbetar för agenturer till och med jag hört talas om. Och det känns tryggt att det i konversationen var ett fokus på att det ska vara kul för arvsmassorna. Om det inte blir så mycket mer än något enstaka uppdrag så kan det ju i alla fall bli ett litet minnesvärt äventyr för dem. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän