Kollegan har nyligen börjat jobba efter föräldraledighet, barnet är 11 månader. Hon pratade om att hon nu i alla fall fick sova hela nätter, så hon fungerade bättre på dagarna när sömnbristen inte var så total.
Den där spädbarnstiden knäcker ju många av oss, just pä grund av den brutalt långa sömnbristen. Jag har aldrig varit en nattsuddare, men sedan arvsmassorna dök upp har tiden till min läggdags minskat lite för varje år. Nu för tiden har jag slut på batteri och går och borstar tänderna klockan 21:00. Det är som en permanent skada efter spädbarns-sömnbristen.
Men då går ju de där arvsmassorna och växer, och vill vara vakna längre. Samtidigt som de fortfarande är så "små" att de kräver att jag nattar. Alltså blir det allt oftare att jag går direkt från nattning till att borsta tänderna, utan några minuter för mig själv. Och ja, jag behöver några minuter för mig själv på kvällen.
De har ju dessutom allt mer aktiviteter på vardagskvällar, som träning 2 kvällar i veckan och de börjar gå hem till kompisar. Det fördröjer ju nattningen en aning. Både deras och min.
Så jag har börjat inse att jag antingen får säga farväl till att ha någon timme för tv, virkning eller annan "egentid" innan läggdags, eller börja vara vaken längre. Jag har svårt att tro att jag skulle klara att vara vaken, jag känner mig helt slut. Men jag tror att jag skulle stressa ihjäl mig om jag inte får någon nedvarvning innan jag själv ska sova.
Varför ska tid alltid vara en så omöjlig ekvation?
Fler än jag fattar det där med sömn.
Kommentarer