Fortsätt till huvudinnehåll

Ångar mig

Jag hade ju börjat med denna:
Men har nu slutat.

Det började bra och bekräftande med beskrivningar av den uppsjö av symtom man kan drabbas av. Sen kom det att handla om sex. 

Som taget från en tid vi försöker lämna bakom oss så uppmanas kvinnor som tappat lusten på grund av vad som just beskrivits som omfattande psykiska och fysiska besvär, att ha sex ändå, på schema. Fast det kunde vara väldigt smärtsamt. Inte för sin partners skull, utan sin egen. Jag upprepar, fast det också beskrivs kunna vara väldigt smärtsamt. 

Man får veta att man ska väcka lusten med lust. Och att det finns muskler och blodkärl som degenereras allt mer än de redan gör om man inte använder dom; use it or lose it. Och eftersom kvinnor tänder mentalt är deras egen inställning minst lika viktig som att ha smärtfritt sex. Lite Mind over matter och Eye of the tiger, typ. 

Så. Det bekräftas att en del får jätteont, men man ska ha sex ändå för sin egen skull, för annars kommer du förtvina. Om du bara tänker på rätt sätt så kommer du genom att ha smärtsamma samlag öka din lust.
Lite som den seglivade föreställningen att kvinnor ska ha sex på schema efter förlossningar för att "komma upp i sadeln igen". 

Vad sägs om det här: 
Om det gör jätteont, säg det till din partner, och fokusera på det som stärker just ert förhållande på andra sätt, under den här tiden när hela din kropp är under ombyggnad och mår lite krasst. Närhet är viktigt, viktigare än att ha sex mot din, och din kropps, vilja. Skulle man kunna skriva.

Som en person som ofta möter kvinnor som har varit, eller fortfarande är, utsatta för våld i sin relation är detta en skrämmande uppmaning. Att det i början av boken också beskrivs att den med fördel ska läsas av män för att de bättre ska förstå vad deras kvinnliga omgivning går igenom, gör saken desto värre. Författaren har rätt i att lust föder lust. Men smärtsamt sex mot sin egen vilja gör det mest troligt inte, oavsett hur omtänksam partner man har. Och att uppmana kvinnor att ignorera sin kropps signaler, för sin egen skull, gör mig rasande. Kan vi inte låta kvinnor lära sig att lyssna på sin kropps signaler istället? Är det inte dags för det? 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.