Fortsätt till huvudinnehåll

Ångar mig

Jag hade ju börjat med denna:
Men har nu slutat.

Det började bra och bekräftande med beskrivningar av den uppsjö av symtom man kan drabbas av. Sen kom det att handla om sex. 

Som taget från en tid vi försöker lämna bakom oss så uppmanas kvinnor som tappat lusten på grund av vad som just beskrivits som omfattande psykiska och fysiska besvär, att ha sex ändå, på schema. Fast det kunde vara väldigt smärtsamt. Inte för sin partners skull, utan sin egen. Jag upprepar, fast det också beskrivs kunna vara väldigt smärtsamt. 

Man får veta att man ska väcka lusten med lust. Och att det finns muskler och blodkärl som degenereras allt mer än de redan gör om man inte använder dom; use it or lose it. Och eftersom kvinnor tänder mentalt är deras egen inställning minst lika viktig som att ha smärtfritt sex. Lite Mind over matter och Eye of the tiger, typ. 

Så. Det bekräftas att en del får jätteont, men man ska ha sex ändå för sin egen skull, för annars kommer du förtvina. Om du bara tänker på rätt sätt så kommer du genom att ha smärtsamma samlag öka din lust.
Lite som den seglivade föreställningen att kvinnor ska ha sex på schema efter förlossningar för att "komma upp i sadeln igen". 

Vad sägs om det här: 
Om det gör jätteont, säg det till din partner, och fokusera på det som stärker just ert förhållande på andra sätt, under den här tiden när hela din kropp är under ombyggnad och mår lite krasst. Närhet är viktigt, viktigare än att ha sex mot din, och din kropps, vilja. Skulle man kunna skriva.

Som en person som ofta möter kvinnor som har varit, eller fortfarande är, utsatta för våld i sin relation är detta en skrämmande uppmaning. Att det i början av boken också beskrivs att den med fördel ska läsas av män för att de bättre ska förstå vad deras kvinnliga omgivning går igenom, gör saken desto värre. Författaren har rätt i att lust föder lust. Men smärtsamt sex mot sin egen vilja gör det mest troligt inte, oavsett hur omtänksam partner man har. Och att uppmana kvinnor att ignorera sin kropps signaler, för sin egen skull, gör mig rasande. Kan vi inte låta kvinnor lära sig att lyssna på sin kropps signaler istället? Är det inte dags för det? 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän