Att det ska vara så svårt, det där med rättvisa.
Vad är ens rättvist? Det som är rättvist för mig är orättvist för någon annan. Inte ens när orättvisan är helt uppenbar för flera, hindrar det en del från att bara inte se det. Ofta för att de är så upptagna med sin egen känsla av orättvisa tror jag.
Ibland är det något lite skämmigt att efterfråga också, det slängs fram kommentarer om att "Men måste det vara någon slags milimeterrättvisa?". Och då krymper den som efterfrågar rättvisan, och säger nej. För i den formuleringen låter man ju som ett litet barn, den som vill att glassbiten och saften i glaset mäts med linjal. Inte vill man vara så som vuxen?
Men, egentligen, varför inte? Är det så fel att vilja eftersträva mesta möjliga rättvisa alltid?
Jag har haft flera situationer den senaste tiden där jag strävat efter rättvisa och blivit bemött med attidyden som lämnar smak av att jag är lite tjatig, småaktig, fånig, naiv, och irriterande. Allt som används för att förminska någon. För att jag strävar efter att det ska vara lika.
Det är dock mycket märkligt att de som bemöter personer som strävar efter rättvisa med de där argumenten som andas att man är lite fånig och barnslig, är alltid de som har mer. De i maktposition, de med större andel av något, de i det vinnande laget. "Äsch, det kan väl inte alltid vara helt 50/50 heller?"
Och jag vet att det är svårt med rättvisa. Ibland är det inte helt lätt att dela lika och att jämföra. Hur jämför man två godispåsar när personerna som ska dela lika gillar olika godisar? Mäter man antal godisar, vikten, priset? Det är ju en diskutera-i-bikupor-fråga utan tydliga svar. Men jag har bestämt mig för att göra mitt allra bästa för att inte försöka ursäkta eller vifta bort någons krav på rättvisa. Istället ska jag försöka förklara hur jag tänker att det kan vara, eller kan bli, rättvist. Särskilt med arvsmassorna. De ska tusan få med sig en irriterande förmåga att kräva att det är så rättvist som det går att få.
Kommentarer