Uppgiven

Jag är så in i märgen trött. 

Trött på att vabba, fast det bara gått några dagar.

Trött på Covid-tester, fast vi har varit rätt förskonade.

Trött på att må skruttigt, fast jag borde vant mig.

Trött på att ha dåligt samvete över jobbet, fast jag har all rätt att såväl vabba som att vara sjuk.

Trött på att ha dåligt samvete över hushållet, fast jag gjort tillräckligt för en livstid.

Trött på att vara trött, fast jag vet att jag har all rätt att vara det.

Men mest är jag trött på allt ovan sammantaget, det som gör att så snart jag säger stopp så känner jag mig som en prinsess på ärten som glider undan ansvar. För att ta ansvar för mig själv är ju inte viktigt. Detta har ju så klart spätts på i dessa tider när det finns möjlighet att jobba hemifrån. För är barnen så sjuka att man inte kan smita undan och få lite gjort? Eller är man själv så sjuk att man inte ens kan jobba lite med datorn i knät?

Men nej. Om arvsmassorna är sjuka så ska inte jag, som måste arbeta med sekretess, stänga in mig i sovrummet i flera timmar. Och om jag är trött och krasslig ska jag vila för att återhämta mig, även om jag orkar mycket. 

Gränsen mellan arbete och sjukfrånvaro har allt mer suddats ut under pandemin, för de som har möjlighet att arbeta hemma, och arbetsmoralen har piskats upp. En vinst för arbetsgivarna och staten, men en förlust för barnen och hälsan, kan jag tycka.

 

Krönikören Malin Wollin prickade in ämnet så väl för ett tag sedan:

När går vi tillbaka till att faktiskt vabba våra barn?

Pyret bad mig rita av en Bauer för länge sedan, kanske är det så jag ser mig själv så snart jag ringer och anmäler vab eller sjukfrånvaro? Vab-prinsessan.