Det var ju ingen katt jag fick, det var ju baby Yoda:
Vår lilla speta har börjat komma till ro, hon jamar mindre och leker mer. Hon kommer till och med i närheten av vår "lilla" sur-katt utan att bli mött av ilsket fräsande.
Kanske är det den där lite sorgsna blicken som är tricket.
Jag får erkänna att jag inte helt kommit över dramat med förra kattbebis. Jag är lite nervös helt enkelt. Sen är det svårt att inte jämföra, och de är två väldigt olika katter, om den förra var helt galen och lite kaxig, är det här en försiktig filbunke.
Dessutom har jag mest haft rejält fluggiga katter, okej en har varit korthårig men istället lite stabbig. Den här finlemmade lilla fröken med de lååånga benen och sammetspälsen är helt ärligt inte vad jag själv hade svajpat höger på. Fast även om jag vanligen faller mer för fluffiga än eleganta katter, så faller jag allra mest för keliga och sällskaplig katter, och den här spenderar sjukt mycket tid i knät, spinner ofta och kelar varje tillfälle som ges.
Summa summarum: jag är lite orolig, saknar förra kattbebisen, får jättemycket gos och har breddat mina kattpreferenser.
Kommentarer