Igenkänningsfaktor för vissa.

Stötte på den här på sociala medier.

En första känsla var:

"Jamen verkligen!"

Den tillhör tydligen en slags självförverkligande övning. Jag är verkligen inte med i den klubben, så att säga, jag gillar inte självhjälp/förverkligande/vägen till framgång-rörelserna a' la Tony Robbins eller Thomas Erikson. Enkla lösningar på komplexa problem, och tillvridna fakta är inte så lockande. Men vid en snabb titt så är det just lockande, säkert för att jag känner igen mig.

Sen kom jag att fundera på varför den lockar och då kom jag att tänka på att den kanske lockar mig för att jag är kvinna.

Hur många män behöver öva sig på att inte ta ansvar för att göra andra nöjda och glada, ta hand om andras problem eller kunna förutse vad andra behöver? Och sedan i kölvattnet av att ha övat på att inte ta ansvar för andras saker, inte ha dåligt samvete för det och öva på att säga nej och strunta i att andra blir arga?

Känns spontant inte så manligt. Däremot är det nog ett vanligt samtalsämne mellan kvinnor.

*host-host= skriva vykort/julkort/födelsedagshälsningar/sköta kontakten med såväl egna som ingifta släkten och vännerna. Harkel-host*

Summa summarum; texten lockade mig för att jag kände igen mig, och den gjorde mig förbannad för att jag blev påmind om jämställdhetens frånvaro i vardagslivet. Så nog kommer jag att inspireras av den trots allt, och öva lite på att inte få dåligt samvete över att andra blir arga och besvikna för att jag slutat ta ansvar för andras saker.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen