Bland packning och barn med resfeber hade vi en sista lekträff med bästisen innan hon flyttar. Det var skönt att de fick umgås en gång till och det var skönt att våra arvsmassor fick tänka på något annat än resan de ska göra.
Förutom en sväng till lekparken (när ska de bli för stora för att tycka att det är roligt? Vi kan säga att jag frågar åt en kompis...), åt vi glass och de fick fortsätta på det pysselbonanza de påbörjade förra gången.
Det var lite med en tår i ögonvrån som vi gav bästisen, hennes syster och pappa en kram hejdå. Mamman fick jag säga hejdå till på kvällen.
Jobbet har gjort mig till barnombud, och gett mig utbildning och ansvar för att samtala med barn i olika situationer. Det visste hon, så hon ville ha lite tips om att prata med sina barn om det äventyr de ska ge sig ut på. Jag blir fortfarande förvånad när jag får frågor och kan hämta kunskap i bakhuvudet och svara på dem. Nog för att utbildningen, kurser genom jobbet och övning ska ge färdighet, men det är så färskt fortfarande att det är svårt att förstå. Skönt att kunna använda kunskapen man har dock, även om den ännu är lite grön. Mest kände jag mig proffsig när jag valde att inte svara varje fråga med ett
"Åk inte!!". Jag avstod från att vara lite ego där.
Apropå ingenting alls egentligen. När jag städade började jag undra om min farfar någonsin kunde föreställa sig att jag fortfarande skulle använda smyckeskrinet han gjorde åt mig, sådär 35-40 år senare. Men det gör jag. Lite slitet är det, men det håller fortfarande.
Kommentarer