Sedan födseln har Pyret och Polarn haft lite olika sätt att ta sig an sömnen.
Polarn har alltid sovit tryggare än Pyret, hon far runt som en elvisp i sängen men verkar ganska nöjd. Hon verkar inte drömma så mycket mardrömmar och vaknar med ett leende.
Pyret har alltid drömt mycket mardrömmar, sovit ytligt och rastlöst och behövt mycket kontakt och trygghet. Hon vaknar dessutom ofta med en sorgsen uppsyn.
Med det sagt. Pyret verkar just nu vara i en rasande utvecklingsperiod, och vi vet väl alla vad som sägs kunna hända med barns sömn vid utvecklingsperioder. Det är troligen förklaringen till att hon den senaste tiden kommer och sover i min famn på nätterna (japp, det pågår fortfarande). Själv säger hon nu att hon drömmer läskigt, att hon är trött för att hon sover lite och att hon inte vill sova längre.
Jag märker det.
Hon sover bara lugnt när jag håller henne i famnen. När armen domnar och jag lägger henne vid min sida så börjar hon drömma och kvida.
Jag ser det som enda sätt att ta mig an det här genom att överrösa henne med trygghet. Den här kvällen började hon gråta för att hon inte ville gå och lägga sig, inte för att hon ville vara vaken längre, utan för att hon inte längre tycker om att sova. Så då fick hon somna i min famn, i vår säng, med löfte om att hon bara behövde ligga där själv en kort stund innan jag kom tillbaka. Som ett mantra upprepade jag också att dålig sömn var som att få en förkylning; man mår dåligt ett tag och sen blir det bättre. Det blir alltid bättre.
Nu hoppas jag att jag har rätt, inte bara för att det gör ont i mig att hon sover så dåligt, utan för att jag också sover så dåligt. Sömnbristen är total.
Men det blir bättre, det blir alltid bättre. Eller hur?
Kommentarer