Framsteg lite här och där.

Lilla mamsen fyllde 70 år idag. Eftersom hon har ägnat ganska många av de åren med att stå ut med undertecknad, för att sedan hjälpa undertecknad att inte bli helt mamma-bananas när arvsmassorna dök upp, så gjorde vi vad vi kunde för att fira henne ordentligt.
Med en blombukett och chokladask i näven åkte vi för att njuta av en dignande brunch/buffé på Sundby Gård. För inget säger kärlek så mycket som mat.

Jag och herr B.o.B. föll in i den väntade mat-koman efteråt och skulle helst åkt hem för att sova bort resten av dagen. Arvsmassorna tillät inte sådant. Vi försökte sysselsätta dem med att storhandla, eftersom det ändå är ett måste att ha saker i skafferi och kylskåp nu gör tiden. De var inte nöjda.

Så. Eftersom söndagar är en av mina tre numer heliga träningsdagar, sedan en imponerande lång tid tillbaka, så föreslog jag att vi kunde träna tillsammans.
Polarn älskar ju att springa, hon behövde uppenbarligen springa av sig och jag var sugen på att testa höften (som känts bättre efter regelbunden träning) med lite lätt jogging.
Jag möttes inte av entusiasm men de hakade på. Polarn ville springa och Pyret ville cykla, utan stödhjul.

Nu har vi ju övat under sommaren, med en del tandgnisslan och överväganden om att demolera cykeljäfveln, så jag kände mig tveksam till ännu en kamp med "Jo då, du kan, det går bra, du är superduktig!" till ljudet av buhu.
Men, Pyret cyklade. Själv.
Inte hela tiden, inte utan vingel och hjälp emellanåt, men långa sträckor. Hon kunde till och med stanna själv. Hon var så himla stolt, jag var nog stoltare.

Polarn sprang med mig. Inte hela tiden, inte utan att bli distraherad eller få hjälp emellanåt, men hon sprang. Hon är så imponerande stark och uthållig.
Så snart kan vi träna ihop. Hur mycket lättare blir det inte att få in träningen i vardagen då. Nu kunde jag komplettera den inte alltigenom effektiva joggingturen med lite träning hemma medan de andra tittade på tv.

Och just det, att springa kändes okej, höften höll, liksom ork och flås. Helt otroligt.

Men nu ser jag fram emot sömn. Som alltid.