Framsteg lite här och där.

Lilla mamsen fyllde 70 år idag. Eftersom hon har ägnat ganska många av de åren med att stå ut med undertecknad, för att sedan hjälpa undertecknad att inte bli helt mamma-bananas när arvsmassorna dök upp, så gjorde vi vad vi kunde för att fira henne ordentligt.
Med en blombukett och chokladask i näven åkte vi för att njuta av en dignande brunch/buffé på Sundby Gård. För inget säger kärlek så mycket som mat.

Jag och herr B.o.B. föll in i den väntade mat-koman efteråt och skulle helst åkt hem för att sova bort resten av dagen. Arvsmassorna tillät inte sådant. Vi försökte sysselsätta dem med att storhandla, eftersom det ändå är ett måste att ha saker i skafferi och kylskåp nu gör tiden. De var inte nöjda.

Så. Eftersom söndagar är en av mina tre numer heliga träningsdagar, sedan en imponerande lång tid tillbaka, så föreslog jag att vi kunde träna tillsammans.
Polarn älskar ju att springa, hon behövde uppenbarligen springa av sig och jag var sugen på att testa höften (som känts bättre efter regelbunden träning) med lite lätt jogging.
Jag möttes inte av entusiasm men de hakade på. Polarn ville springa och Pyret ville cykla, utan stödhjul.

Nu har vi ju övat under sommaren, med en del tandgnisslan och överväganden om att demolera cykeljäfveln, så jag kände mig tveksam till ännu en kamp med "Jo då, du kan, det går bra, du är superduktig!" till ljudet av buhu.
Men, Pyret cyklade. Själv.
Inte hela tiden, inte utan vingel och hjälp emellanåt, men långa sträckor. Hon kunde till och med stanna själv. Hon var så himla stolt, jag var nog stoltare.

Polarn sprang med mig. Inte hela tiden, inte utan att bli distraherad eller få hjälp emellanåt, men hon sprang. Hon är så imponerande stark och uthållig.
Så snart kan vi träna ihop. Hur mycket lättare blir det inte att få in träningen i vardagen då. Nu kunde jag komplettera den inte alltigenom effektiva joggingturen med lite träning hemma medan de andra tittade på tv.

Och just det, att springa kändes okej, höften höll, liksom ork och flås. Helt otroligt.

Men nu ser jag fram emot sömn. Som alltid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen