Igår var det PMS dagen, påminde Greken om. Jag firade den med att ha pms.
En annan sak Greken påminde om är hur himla stört kvinnors beteenden är kring hela ägglossning/pms/mens grejen.
Vi får så ont att vi inte kan gå upprätt, att vi kallsvettas, mår illa och har svårt att tänka klart. Men inte skulle det falla många utav oss in att lägga sig i sängen och bara vänta ut eländet. Trots att värken och måendet många gånger är värre än när man får influensan eller kräksjukan.
Istället tar vi Ipren och kör vidare.
En del är smarta nog att ha fattat det, att faktiskt sjuka sig medan kroppen agerar som att den vill förgöra dig inifrån. Men långt ifrån alla. Inte jag heller. Istället väntar jag ut det medan jag fortsätter med det jag vanligtvis gör.
Jag försöker förstå varför.
Är det för att vi sedan tidigt blir matade med att det "ska vara så"?
Är det för att "kvinnoproblem" alltid underskattas?
Är det för att vi lär oss att det går över, om någon eller några dagar?
Är det för att vi har besvären så ofta att vi till slut blir avtrubbade?
För nog är det konstigt?
Jag har av cykelns 28 dagar:
Mens i minst 7 dagar.
Ägglossningsbesvär i 5-7 dagar.
Pms i minst 7 dagar.
Alltså har jag värk, är öm, har humörsvängningar, är illamående och svullen i uppemot 21 av 28 dagar.
Jag vet ju knappt hur det känns att inte vara hormonell längre.
Jag kom och tänka på det idag, när jag plötsligt fick ont när jag kom hem. Visserligen struntade jag i att laga middag och nöjde mig med att erbjuda yoghurt och smörgås, men jag diskade undan efter lunchen, plockade undan efter dagens vab, duschade en av avkommorna, spelade spel med dem och nattade dem. Hela tiden med en känsla av att den nedre delen av magen när som helst skulle explodera.
Kör på bara. Kör på. Det gör ju ibland ont att ha mens, som en (manlig) doktor sa till mig.
Kommentarer