One down, three to go.

Nu glider jag in på upploppet, typ.

Imorgon förmiddag är det presentation av stora gruppuppgiften, då får jag en mindre sak att tänka på. Eftermiddagen ska jag ägna åt ett första möte med gruppen som jag ska hålla en tre timmars lektion med och att pluggkompisen och jag ska börja skissa på vårt forsknings PM. Sen är det "bara" att få ihop en hemtenta, en lektion och ett forsknings PM - inklusive intervjuguide - under nästa vecka.

Jag säger inte att jag är stressad. Jag kallade min dotter för Erika imorse (???) och kunde inte komma på mitt eget förnamn när jag skulle skriva under ett mejl på förmiddagen, det är bara det. Kanske att jag har fått någon slags nerv-hicka i örat som gör att höger öra låter som oregelbundna hjärtslag som dunsar till hela tiden sedan ett par timmar tillbaka. Men inte mer än så. Och möjligen att jag tänkte borsta tänderna med hårborsten efter duschen. Bara.
Såna saker, kanske. Det behöver ju inte betyda att man är stressad tänker jag. Kanske mer att jag börjar bli någon slags speedad tankspridd professor, på ett charmigt sätt.

I vilket fall så är det väl under rådande omständigheter ganska smart att ena dagen ta hem Ellegulle på snack/hämta barn/äta middag träff så att barnen roas och jag får lite balsaminpackning på nerver och en energikick. Och att andra dagen gå hem till föräldrarna för att få bli lite bortskämd och för att barnen ska få träffa mommo, moffa och Bobbo.

Träffa Bobbo kan för övrigt vara det bästa som finns för arvsmassorna. Pyret lämnade knappt balkongen förrän hon såg honom komma från jobbet, och sprang som ett jehu genom lägenheten för att kasta sig i famnen på honom. Mysigt för mig att se, men mysigare för dem att uppleva, för när de kom hem somnade de båda, lugna som filbunkar, på fem minuter.

Nu planerar jag strategier för att överleva nästa vecka, för efter det är det jag och pluggkompisen som ska" forska" och skriva B-uppsats i en månad. Bara. Då börjar lugnet. Hoppas jag. Eller, så här; efter nästa vecka kommer jag nog veta vad jag heter igen. Förhoppningsvis.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen