Jag har haft turen att få lära känna några riktigt fina och härliga människor. Sådana människor som har haft betydelse i mitt liv. Sådana människor som stått där när jag svajat, stapplat och snubblat. Hur de står ut med mig är ett mindre mysterium, så jag gräver inte i det utan tackar bara och tar emot.
Den senaste tiden har de tillsammans fått ett veritabelt smörgåsbord av livets version av en hinderbana serverat. Det mesta av det man inte vill att de man bryr sig om ska behöva gå igenom, det står de, var för sig, och trampar i.
Jag letar efter rätt sak att säga, men kommer inte riktigt på vad som är mest passande. Så jag erbjuder mig att lyssna och jag erbjuder sällskap, men det känns så fjuttigt, jag vill ju kunna göra så mycket mer. Mest av allt vill jag ju bara lösa situationen, kliva in med ett trollspö och simsalabim:a skiten ur allt.
Kan inte alla bara få vara friska och lyckliga?
Kommentarer