Det är väl något av en rådande diskurs, inom i alla fall vissa kretsar, att barns skärmtid ska begränsas.
Skärmar är farligt. Alla skärmar. Allt barn ser och gör i förhållande till skärmar kommer förstöra de små liven för evigt.
Eller?
Jag har vänner med barn som inte kan slita blicken från skärmar, de blir som paralyserade och totalt omöjliga att kommunicera med så snart det börja flimra. Där förstår jag att man begränsar tiden. Vi begränsar till exempel Pyrets intag av socker, för hon får inte nog, medan Polarn lätt väljer en tomat över en kaka så där behöver vi inte var lika strikta. För hur var det nu igen, alla barn är exakt likadana?
Mina arvsmassor har ett mer tvåvägskommunikativt sätt att förhålla sig till skärmar. Det vill säga de är intresserade så länge det inte är mer lockande med något annat, och efter en stund är det alltid mer intressant med något annat. De vill allra helst göra något med dessa livsfarliga saker. Ipad är roligare än tv, till exempel, för där kan de välja program, byta program, eller leka. Tv är roligast när det är den typen av barnprogram där de frågar ungarna saker medan programmet pågår;
"Hur många bollar ser du?"
"Två!!"
Sen är det Pyret och hennes nyväckta intresse för bokstäver. Speciellt i kombination med dator.
Nya favoritgrejen är nämligen att sitta vid den stationära datorn, med Bamses ABC-bok framför sig, så säger hon vilket ord hon vill stava till och vi får visa bokstav för bokstav i boken medan hon letar upp de bokstäverna på tangentbordet. Klart och tydligt står sedan ordet på skärmen. Sitt eget namn behöver man inte stava ut, de bokstäverna kan hon redan, så hon börjar alltid med att knappa in sitt eget namn. Själv.
Med andra ord märker man efter en stund att hon känner igen bokstäver från tidigare ord, och vi får dessutom möjlighet att öva hur olika bokstäver ljudas på olika sätt; BAaaaaaamse eller BAhnan.
Polarn, hon sitter bredvid och härmas, som hon alltid gör, och lär sig en massa därigenom. Alltså, hon hittar inte bokstaven på tangentbordet, men hon låtsas att hon gör det. Hon är intresserad av bokstäver och ord by proxy ungefär.
Livsfarligt. Skärmtid liksom. Måste sluta med sånt.
Annars kanske man kan se det som ett finurligt redskap för att väcka intresse och att arbeta med. För Pyret blir intresserad av ord i alla former genom datorn, denna hatade tingest, hon vill veta vilka bokstäver det är i godnattsagan, hon vill se hur bokstaven skrivs för hand, hon vill att vi berättar hur ord stavas, hon vill skriva orden i datorn och hon vill skriva dem för hand.
Utveckling är inte av ondo om man utnyttjar den rätt, kanske. Jag gillar i alla fall att någon upptäckte tryckpressen, så att fler fick tillgång till böcker. Precis som att jag gillar att jag kan ladda ner och läsa rapporter, studier och avhandlingar till mobilen, och läsa på tåget, i skolan eller i sängen utan att skriva ut 117 sidor avhandling.
Så tänker jag. Stackars Pyret och Polarn.
Skärmar är farligt. Alla skärmar. Allt barn ser och gör i förhållande till skärmar kommer förstöra de små liven för evigt.
Eller?
Jag har vänner med barn som inte kan slita blicken från skärmar, de blir som paralyserade och totalt omöjliga att kommunicera med så snart det börja flimra. Där förstår jag att man begränsar tiden. Vi begränsar till exempel Pyrets intag av socker, för hon får inte nog, medan Polarn lätt väljer en tomat över en kaka så där behöver vi inte var lika strikta. För hur var det nu igen, alla barn är exakt likadana?
Mina arvsmassor har ett mer tvåvägskommunikativt sätt att förhålla sig till skärmar. Det vill säga de är intresserade så länge det inte är mer lockande med något annat, och efter en stund är det alltid mer intressant med något annat. De vill allra helst göra något med dessa livsfarliga saker. Ipad är roligare än tv, till exempel, för där kan de välja program, byta program, eller leka. Tv är roligast när det är den typen av barnprogram där de frågar ungarna saker medan programmet pågår;
"Hur många bollar ser du?"
"Två!!"
Sen är det Pyret och hennes nyväckta intresse för bokstäver. Speciellt i kombination med dator.
Nya favoritgrejen är nämligen att sitta vid den stationära datorn, med Bamses ABC-bok framför sig, så säger hon vilket ord hon vill stava till och vi får visa bokstav för bokstav i boken medan hon letar upp de bokstäverna på tangentbordet. Klart och tydligt står sedan ordet på skärmen. Sitt eget namn behöver man inte stava ut, de bokstäverna kan hon redan, så hon börjar alltid med att knappa in sitt eget namn. Själv.
Med andra ord märker man efter en stund att hon känner igen bokstäver från tidigare ord, och vi får dessutom möjlighet att öva hur olika bokstäver ljudas på olika sätt; BAaaaaaamse eller BAhnan.
Polarn, hon sitter bredvid och härmas, som hon alltid gör, och lär sig en massa därigenom. Alltså, hon hittar inte bokstaven på tangentbordet, men hon låtsas att hon gör det. Hon är intresserad av bokstäver och ord by proxy ungefär.
Livsfarligt. Skärmtid liksom. Måste sluta med sånt.
Annars kanske man kan se det som ett finurligt redskap för att väcka intresse och att arbeta med. För Pyret blir intresserad av ord i alla former genom datorn, denna hatade tingest, hon vill veta vilka bokstäver det är i godnattsagan, hon vill se hur bokstaven skrivs för hand, hon vill att vi berättar hur ord stavas, hon vill skriva orden i datorn och hon vill skriva dem för hand.
Utveckling är inte av ondo om man utnyttjar den rätt, kanske. Jag gillar i alla fall att någon upptäckte tryckpressen, så att fler fick tillgång till böcker. Precis som att jag gillar att jag kan ladda ner och läsa rapporter, studier och avhandlingar till mobilen, och läsa på tåget, i skolan eller i sängen utan att skriva ut 117 sidor avhandling.
Så tänker jag. Stackars Pyret och Polarn.
Kommentarer