Jag har känt av pollen tidigare, när det har varit såna där hysteriska år, både i form av pollenmängder och stress. Men alltså bara känt av, inte lidit av.
Sen körde jag en klassiker och fick barn.
Nu vet jag inte om jag fick problem redan efter Pyrets ankomst, eftersom den våren är en dimma av skrik och kamp för att inte bli helt galen. Men efter Polarn, Oh Yes.
Jag märkte det förra året, ögonen kliade, näsan bråkade, huvudet kändes som fullt av sockervadd och trötthet blev värre än vanligt (för det är tydligen möjligt). Så jag gick till Apoteket och köpte medicin. Som inte hjälpte.
I år är besvären värre. I år lider jag av det. Jag mår skit. Så nu provar jag den här igen och håller tummarna för att mer besvär kommer betyda att medicinen hjälper den här gången. För magiskt tänkande är min favorit gren inom psykologi.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer