Jag har känt av pollen tidigare, när det har varit såna där hysteriska år, både i form av pollenmängder och stress. Men alltså bara känt av, inte lidit av.
Sen körde jag en klassiker och fick barn.
Nu vet jag inte om jag fick problem redan efter Pyrets ankomst, eftersom den våren är en dimma av skrik och kamp för att inte bli helt galen. Men efter Polarn, Oh Yes.
Jag märkte det förra året, ögonen kliade, näsan bråkade, huvudet kändes som fullt av sockervadd och trötthet blev värre än vanligt (för det är tydligen möjligt). Så jag gick till Apoteket och köpte medicin. Som inte hjälpte.
I år är besvären värre. I år lider jag av det. Jag mår skit. Så nu provar jag den här igen och håller tummarna för att mer besvär kommer betyda att medicinen hjälper den här gången. För magiskt tänkande är min favorit gren inom psykologi.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer