Den regnmörka dagen började med att försöka analysera en forskningsartikel skriven på otydlig engelska med ett ytterst otydligt syfte. Vilket är lite problematiskt.
Sen bar det av mot pendeltåget för att ta mig till en föreläsning och då halkar jag på gallret vid rulltrappan, eftersom jag har blöta gummistövlar, och metall och blöta gummistövlar är inte kompisar. Räfflorna i gallret och räfflorna i sulan var däremot väldigt bra kompisar, de passade som hand i handske märkte jag medan ena foten bara fortsatte glida åt höger.
"Så här vig är jag inte."
och
"Där gick axeln åt skogen."
och
"Shit, tåget kommer snart!"
hann jag tänka medan jag höll i mig i rullbandet för glatta livet och därmed i alla fall slapp dratta på ändan.
Jag tänkte också:
"Jäkla skitdag."
Sen kom jag till plugget och hamnade på en föreläsning som var full av nyttig information, var lätt att förstå och hade en rolig och engagerad föreläsare. Sånt är man ju inte direkt bortskämd med den senaste tiden.
Efter föreläsningen såg vi att resultatet på senaste tentan hade kommit in.
"Maxpoäng var 28!!" ropade klasskomisarna som redan hämtat sina, medan vi sprang uppför trappan.
På min och pluggkompisens tentor stod det... två åtta. Tjugoåtta. 28.
Vi svor lite.
Vi skrattade lite.
Vi hoppade jämfota lite.
Vi high five:ade lite.
Att få maxpoäng på en salstenta i kvantitativa forskningsmetoder var alltså inte helt väntat.
Så åkte jag hem och hämtade barnen och blev bjuden på mammas pannbiff med potatis och stekt lök.
Dagen gick från dyster till väldigt trevlig, med andra ord.
Sen läste jag Grekens inlägg om hennes volontärarbete i flyktinglägret i en hamn i Grekland och jag kände mig lite dyster igen. Men att ha vänner som har så stort hjärta, som är beredda att åka och faktiskt göra något åt det som de flesta bara pratar om och har en åsikt om, gör mig varm inombords. Jag skänker en slant här och där, jag skickar med Greken ett litet bidrag, men det känns ju lite fjuttigt jämfört med att faktiskt göra något. Nu blev jag lite dyster igen. Och axeln som fick dras i en märklig vinkel i rulltrappe-incidenten imorse gör fortfarande ont.
Jag höjer humöret lite igen på det fjuttiga, fåniga, ego-sättet genom att titta på den här:
Kommentarer