Goda vännen skriver om sin frustration över att inte kunna göra mer för det hon brinner för, samtidigt som hon beskriver en människa som gör massor. Faktum är att hon beskriver en människa som har gjort så mycket att hon börjar ta slut lite grann.
Jag oroar mig och ber henne att ta hand om sig själv, för om hon går sönder så kan hon ju inte hjälpa någon alls. "Ska hon säga" skriver jag skämtsamt också.
Sen svullnar alla mina lymfkörtlar upp.
Sen blir jag kokhet utan att ha feber.
Sen känner jag mig illamående och lite yrslig.
Sen får jag värk i hela kroppen.
Sen blir jag så trött att jag ser i kors.
Jag mår som jag har en influensa, fast jag inte har influensa. Det är så min kropp brukar reagera vid hög stress.
Oh the irony.
Så ska jag ta mina egna råd då? Ska jag låta bli att få dåligt samvete över att jag måste dumpa familjeansvaret på maken för annars kommer jag gå sönder? Ska jag prioritera att ta hand om mig själv nu, för annars kommer jag snart inte kunna hjälpa till alls?
Ta hand om sig själv när hur man mår inte syns, är svårast på planeten tycker jag. Lämna över hushållssysslor och barn till maken för att man inte är sjuk, bara slut, ja men vem fan är inte slut liksom.
Det hade varit rätt skönt att ha en sån där kropp som orkar att bara köra på, en sån som inte bestämmer åt mig när det är nog utan låter mig bestämma. För jag har alldeles för mycket att göra för att kunna sätt mig vid sidlinjen och vila.
Kommentarer