"Bäja mej!"
Jag tror att det kan vara både Pyret och Polarns vanligaste fras. Bära hit och bära dit, det där begäret av att få blir omkringburen som en liten koala dygnet runt har liksom aldrig släppt taget. Men jag har gett detta eviga bärande mina höfter, jag har gett det mina handleder, mina knän börjar säga tack för sig och den absurda förmågan att skrika i falsett så snart de inte blev burna gav mig tinnitus (på riktigt alltså, som i piiiiip lite då och då).
Men nu, nu har vi beviset vi behöver till följande "Bäja mej!".
Vi var ute på promenad i skogen idag. Vi kollade in en massa spännande saker som kryper och krälar, vi hade picknick och vi gick över stockar och sten. Vi var där i tre timmar och ungarna nötte sisådär en två kilometer på egna ben.
Två. Kilometer.
Och de orkar inte gå till förskolan.
Ha! Nu har de avslöjat sig. De orkar visst gå.
Möjligen måste man plantera ut lite ödlor, larver, spindlar, kottar och stenar utmed vägen till allt man ska till, för att uppnå samma resultat, men nu kan vi alla fall argumentera för att vi vet att deras ben fungerar.
Själv har jag idag lärt mig att min spindel fobi tydligen börjar lätta en aning. För där i skogen så stannade jag frivilligt truppen för att granska sådana där feta skogsspindlar som kröp bland mossa och löv. Då menar jag att jag stannade, hukade mig och pekade med fingret bara några centimeter ifrån objektet. Utan att vare sig skrika eller svimma.
Man kan tydligen lära gamla hundar sitta. Eller i alla fall lära dem att tolerera spindlar.
Kommentarer