Vår allra första kurs på socionomprogrammet var lite förvirrande, mest på grund av ett evigt tjatande om att det inte gick att definiera vad socialt arbete var. Det kändes väl lite sisådär att ha tre och ett halvt år framför sig som skulle leda till något obestämbart.
Men så var en lärare lite tydligare.
"Hur vet du det?"
Det var hans mantra; hur vet du det?
Man kan väl säga att han påstod att det var det vi främst skulle lära oss, att ständigt ifrågasätta allt, typ, vilket skulle göra oss till en pest för vår omgivning. Själv verkade han trivas i rollen som den som ifrågasatte.
Nu är vi inne på sluttampen av den tredje terminen. Genomgående tema i alla kurser vi har travat igenom har varit att lära oss att kritiskt reflektera eller granska ämnen. Forskning, media, lagar, sociala strukturer, individer och kanske mest vår egen inställning.
Vad händer?
Jag frågar "Hur vet du det?" Till allt. Hela tiden.
Det går inte att tro på något alls längre, för det vi främst har lärt oss att allt beror på. Det finns lika många vinklar, sanningar och synsätt som det finns människor.
Vi har lärt oss granska texter så nu kan jag inte läsa en enda nyhetsartikel utan att hitta vinklar och ordval som gör att man känner sig lurad. Vi har lärt oss granska forskning, så nu hittar jag bara brister och stora hål i de flesta "forskningen säger". Vi har lärt oss grunderna bakom saker som samhällssystem och juridik, så nu hittar jag bara alternativa vinklar till de flesta påståenden som görs. Vi har lärt oss om hur människor fungerar, så nu ser jag bara förklaringar till alla beteenden. Jag gör det ju inte för att sätta dig någon, eller för att ge sanningen, för det enda jag vet är att det inte finns någon sanning. Man kan väl säga att jag tror inte så mycket alls längre, jag försöker bara förstå.
Den gamla devisen "Ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man ingenting vet." har väl aldrig varit så sann. Men det är så mycket lättare att förhålla sig till livet om man bara tror på saker, på det någon påstår, det någon säger, det någon skriver, det som känns rätt, istället för att undra varför, vad, vem, hur då om allt.
Fast å andra sidan, hur vet jag det?
Men så var en lärare lite tydligare.
"Hur vet du det?"
Det var hans mantra; hur vet du det?
Man kan väl säga att han påstod att det var det vi främst skulle lära oss, att ständigt ifrågasätta allt, typ, vilket skulle göra oss till en pest för vår omgivning. Själv verkade han trivas i rollen som den som ifrågasatte.
Nu är vi inne på sluttampen av den tredje terminen. Genomgående tema i alla kurser vi har travat igenom har varit att lära oss att kritiskt reflektera eller granska ämnen. Forskning, media, lagar, sociala strukturer, individer och kanske mest vår egen inställning.
Vad händer?
Jag frågar "Hur vet du det?" Till allt. Hela tiden.
Det går inte att tro på något alls längre, för det vi främst har lärt oss att allt beror på. Det finns lika många vinklar, sanningar och synsätt som det finns människor.
Vi har lärt oss granska texter så nu kan jag inte läsa en enda nyhetsartikel utan att hitta vinklar och ordval som gör att man känner sig lurad. Vi har lärt oss granska forskning, så nu hittar jag bara brister och stora hål i de flesta "forskningen säger". Vi har lärt oss grunderna bakom saker som samhällssystem och juridik, så nu hittar jag bara alternativa vinklar till de flesta påståenden som görs. Vi har lärt oss om hur människor fungerar, så nu ser jag bara förklaringar till alla beteenden. Jag gör det ju inte för att sätta dig någon, eller för att ge sanningen, för det enda jag vet är att det inte finns någon sanning. Man kan väl säga att jag tror inte så mycket alls längre, jag försöker bara förstå.
Den gamla devisen "Ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man ingenting vet." har väl aldrig varit så sann. Men det är så mycket lättare att förhålla sig till livet om man bara tror på saker, på det någon påstår, det någon säger, det någon skriver, det som känns rätt, istället för att undra varför, vad, vem, hur då om allt.
Fast å andra sidan, hur vet jag det?
Kommentarer