Fortsätt till huvudinnehåll

Härliga studentlivet

För att ytterligare förbättra KOMVUX rykte tänkte jag tala om vad jag har pysslat med för läxa idag:
Jag har bakat.
Jo, vi ska lära oss vad som händer vid jäsning. Det kan man ju inte på något sätt läsa sig till, utan då får man ägna fritiden åt att laborera hemma.
Ett jädra slöseri, tänkte jag, och valde därför att använda olika mjölsorter, svamla ihop en rapport om varför högre glutenhalt i mjölet ger bättre jäsning, och sen kunna käka upp min laboration.
Men egentligen tänkte jag göra trolldeg, bara för att påpeka att det är lite löjligt att människor ska ta studielån för att stå hemma och leka lågstadiet.
Men jag siktar på att få godkänt i kursen, så jag lät bli.

Under min härliga B.o.B.-Bakar stund börjar jag känna mig sisådär. Lite "något är på gång". Inget har brutit ut, men jag känner att kroppen håller på och jobbar övertid med något.
Jag känner mig lite snurrig, lite ont, lite trött, lite blä.
Det enda jag tänker är: inte kräksjukan, inte kräksjukan, inte kräksjukan. Men jag kan ännu inte avgöra vad som är i görningen, skulle även kunna vara influensan, eller en duktig förkylning.
Jag vill inte ha något av det, men tar mycket hellre influensa än kräksjukan. Om jag skulle få möjlighet att välja. Fast det får man ju inte. Fan.
Så mycket som jag har varit sjuk sen jag började plugga i en gymnasieskola, har jag inte varit på många, många år, trots att jag tvättar händer, handspritar mig och undviker att röra vid saker som om jag vore strandsatt i dödens hus.
Det skulle jag hellre skriva en labbrapport på; hur uppenbart snuskiga tonåringar är, för att sen kräva att kommunen tvingar alla förstaringare att gå igenom en hygienutbildning byggd på skrämseltaktik. Och sätta ut handsprit överallt.

Inte kräksjukan, inte kräksjukan, inte kräksjukan....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.