Jag är vansinnigt glad för att jag inte är tonåring idag, det verkar, för mig, vara en än mer utsatt tid idag, än det var på min tid.
Det som stör mig mest är nog att den eviga "barn är barn" förklaringen blir så absurd i det hårda och moderna, klimatet.
När barn beter sig som vuxna, kriminella vuxna, är det fortfarande bara barn som gör dumma saker sådär som barn gör då?
Det är upprepade stölder på din arbetsplats, skulle det bli polisanmält?
Någon stjäl från barn på skolan, men det är inte policy att skolan polisanmäler.
Idag har barn dyrbara saker, mycket mer dyrbara saker än när jag var barn, att någon snor en Kalle Anka tidning är en annan sak än att någon snor en mobiltelefon. Snatteri i skolan får liksom en annan dimension med tanke på vad barn äger idag.
Några, för dig vagt bekanta personer, stoppar dig, slår dig och hotar dig vid upprepade tillfällen, skulle du polisanmäla?
Några, för tonåringen vagt bekanta personer, stoppar, slår och hotar tonåringen vid upprepade tillfällen, men tonåringen tvekar att anmäla.
I tonåringars värld, och ofta i skolans värld, är bråk, hot och trakasserier på något vis okej, för barn är barn. Men var går gränsen? När är det rackarungar, när är det bråkstakar, när är det mobbare, när är det våldsmän/kvinnor?
Mitt hjärta brister lite för alla de tonåringar som får ta skit på nätet, blir slagna och trakasserade, på sin arbetsplats.
Jag som vuxenstudent skulle aldrig acceptera att bli behandlad så, samhället skulle inte acceptera att jag blir behandlad så. Men trots alla antimobbnings kampanjer och likabehandlingsplaner så händer väldigt lite i skolans värld.
Det har alltid varit bråk mellan barn, det är bättre att de löser det själva, bla bla, skitsnack.
Vi har haft andra beteenden i samhället som har varit accepterade tills vi har kommit på hur korkade och trångsynta de har varit, det här är ett av de beteenden som det borde jobbas hårdare för att utrotas.
Jag förstår inte hur den här frågan kan valsa runt i samhället med jämna mellanrum utan att komma någon vart, att bli värre istället för bättre. I kampen mot andra orättvisor, förtryck och fördomar, kan man i alla fall se små myrsteg framåt vartefter attityder förändras, men här går det bara bakåt i evolutionen.
Jag är vansinnigt glad att jag inte är tonåring idag, och hoppas att utvecklingen hinner gå framåt tills dess att jag, med lite tur, har en egen tonåring.
Det som stör mig mest är nog att den eviga "barn är barn" förklaringen blir så absurd i det hårda och moderna, klimatet.
När barn beter sig som vuxna, kriminella vuxna, är det fortfarande bara barn som gör dumma saker sådär som barn gör då?
Det är upprepade stölder på din arbetsplats, skulle det bli polisanmält?
Någon stjäl från barn på skolan, men det är inte policy att skolan polisanmäler.
Idag har barn dyrbara saker, mycket mer dyrbara saker än när jag var barn, att någon snor en Kalle Anka tidning är en annan sak än att någon snor en mobiltelefon. Snatteri i skolan får liksom en annan dimension med tanke på vad barn äger idag.
Några, för dig vagt bekanta personer, stoppar dig, slår dig och hotar dig vid upprepade tillfällen, skulle du polisanmäla?
Några, för tonåringen vagt bekanta personer, stoppar, slår och hotar tonåringen vid upprepade tillfällen, men tonåringen tvekar att anmäla.
I tonåringars värld, och ofta i skolans värld, är bråk, hot och trakasserier på något vis okej, för barn är barn. Men var går gränsen? När är det rackarungar, när är det bråkstakar, när är det mobbare, när är det våldsmän/kvinnor?
Mitt hjärta brister lite för alla de tonåringar som får ta skit på nätet, blir slagna och trakasserade, på sin arbetsplats.
Jag som vuxenstudent skulle aldrig acceptera att bli behandlad så, samhället skulle inte acceptera att jag blir behandlad så. Men trots alla antimobbnings kampanjer och likabehandlingsplaner så händer väldigt lite i skolans värld.
Det har alltid varit bråk mellan barn, det är bättre att de löser det själva, bla bla, skitsnack.
Vi har haft andra beteenden i samhället som har varit accepterade tills vi har kommit på hur korkade och trångsynta de har varit, det här är ett av de beteenden som det borde jobbas hårdare för att utrotas.
Jag förstår inte hur den här frågan kan valsa runt i samhället med jämna mellanrum utan att komma någon vart, att bli värre istället för bättre. I kampen mot andra orättvisor, förtryck och fördomar, kan man i alla fall se små myrsteg framåt vartefter attityder förändras, men här går det bara bakåt i evolutionen.
Jag är vansinnigt glad att jag inte är tonåring idag, och hoppas att utvecklingen hinner gå framåt tills dess att jag, med lite tur, har en egen tonåring.
Kommentarer