Idag är det inte bara fettisdagen, och pannkaksdagen, det är en dag då jag borde köpa trisslotter.
Jag har inga som helst ambitioner att vara med i någon dokusåpa, när kameror halas fram vid festliga tillfällen ser ni mig som den med ryggen till på alla kort, jag vill verkligen inte gå upp på scen när jag är på Henrik Fexeus föreställningar.
Nope, trivs bäst i skuggan under korkeken liksom.
Så precis som för alla andra så är det där med stå och prata inför klassen inget favoritämne.
Om man kombinerar ett mindre populärt inslag i skolarbetet, med ett ämne där man knappt hänger med och håller på att dö av alla enorma uppgifter, så är stressnivån rätt hög.
Min strategi för överlevnad när det gäller jobbiga saker, som att hålla föredrag inför klassen, är att få det överstökat, så fort som möjligt, få det gjort, klart, done, no more, så man kan börja andas igen.
Så frågar läraren "Vem vill börja?" så är jag nörden som säger "Jag!", vilket redan där leder till oförtjänta bonuspoäng när lärare och klasskamrater tänker "Modigt", fast det egentligen handlar om feghet.
Sen har jag tydligen begåvats med ett pokerface som jag borde ge mig ut och tjäna storkovan på, för medan jag svammlar på i 180 knyck, glömmer bort att andas, är så spänd att jag får ryckningar i ögat, knappt vet ett ord av vad jag har sagt och väljer kläder som döljer stress-svetten så får jag efteråt beröm för att jag är så lugn och samlad, och får det att se så lätt ut.
Märkligt.
Så i mitt ärke-fiende-ämne, där uppgifterna är så stora att helger har upphört att existera, där läraren är trevlig men verkar gjord av flinta, fick jag MVG på min föreläsning.
Jag blev så nöjd och vansinnigt lättad att jag hoppade jämnfota i skolkorridoren.
För så är det ju, om man lyckas med det där som känns extra svårt, det där du får kämpa hårt, då blir också lyckan så total när det går vägen.
Som sagt, jag borde nog köpa trisslotter idag, för lyckan verkar vara på min sida.
Jag har inga som helst ambitioner att vara med i någon dokusåpa, när kameror halas fram vid festliga tillfällen ser ni mig som den med ryggen till på alla kort, jag vill verkligen inte gå upp på scen när jag är på Henrik Fexeus föreställningar.
Nope, trivs bäst i skuggan under korkeken liksom.
Så precis som för alla andra så är det där med stå och prata inför klassen inget favoritämne.
Om man kombinerar ett mindre populärt inslag i skolarbetet, med ett ämne där man knappt hänger med och håller på att dö av alla enorma uppgifter, så är stressnivån rätt hög.
Min strategi för överlevnad när det gäller jobbiga saker, som att hålla föredrag inför klassen, är att få det överstökat, så fort som möjligt, få det gjort, klart, done, no more, så man kan börja andas igen.
Så frågar läraren "Vem vill börja?" så är jag nörden som säger "Jag!", vilket redan där leder till oförtjänta bonuspoäng när lärare och klasskamrater tänker "Modigt", fast det egentligen handlar om feghet.
Sen har jag tydligen begåvats med ett pokerface som jag borde ge mig ut och tjäna storkovan på, för medan jag svammlar på i 180 knyck, glömmer bort att andas, är så spänd att jag får ryckningar i ögat, knappt vet ett ord av vad jag har sagt och väljer kläder som döljer stress-svetten så får jag efteråt beröm för att jag är så lugn och samlad, och får det att se så lätt ut.
Märkligt.
Så i mitt ärke-fiende-ämne, där uppgifterna är så stora att helger har upphört att existera, där läraren är trevlig men verkar gjord av flinta, fick jag MVG på min föreläsning.
Jag blev så nöjd och vansinnigt lättad att jag hoppade jämnfota i skolkorridoren.
För så är det ju, om man lyckas med det där som känns extra svårt, det där du får kämpa hårt, då blir också lyckan så total när det går vägen.
Som sagt, jag borde nog köpa trisslotter idag, för lyckan verkar vara på min sida.
Kommentarer