Fortsätt till huvudinnehåll

Vad var det jag skulle stressa upp mig över nu då?

Jag tänker att det var väldigt klokt att vi valde att ta en paus i IVF-djungeln nu, annars hade jag nog gått sönder.
Allt som är inbokat fram till juni, som bara är det nödvändiga, lämnar väldigt lite utrymme för att andas, det handlar om fyra månader av håll-i-dig-för-glatta-livet-och-kom-för-Guds-skull-ihåg-att-äta-och-sova. Typ.
Eftersom jag redan är lite trasig så gör dessa nödvändigheter att jag brister lite, i såväl tålamod som humör, och hela IVF grejen gör ju att jag brister lite, i tålamod och humör, så det hade nog varit en mindre katastrof att försöka kombinera det.
Men det visste jag ju inte.
Jag ville ha en paus för att jag var lite tilltuffsad, behövde lite lugn och ro ett tag, få tid att varva ner... Förlåt, men det där fick mig att skratta. Tji fick jag liksom.
Det visade sig att det var en jädra tur att vi tog den där pausen för att jag hade inte kunnat klämma in en endaste pryl till att tänka på, oroa mig över, fundera kring, ligga sömnlös över.
Fast eftersom att jag är lite stressad och uppvarvad så fortsätter jag på det spåret hela vägen ut och passar på att stressa över att vi har tagit en paus. Istället för att släppa det ett tag, få en paus, som jag skulle.
För är det så klokt att vänta? Hinner vi vänta? Tänk om det var "meningen" att det skulle fungera om vi hade kört nu?
Och en hel drös med andra flyktiga och irrationella tankar.
Multitasking kallas det.
Simultanförmågan vi kvinnor är så berömda för.
Och en dos ren galenskap.
Fast jag vill tro att jag bara är sådär charmigt knasig, mer än galen, fast det kan ju också vara önsketänkande.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän