Fortsätt till huvudinnehåll

Orörlig

"Ni får ha en läsa, sticka, pyssla dag!" skrev en kompis. Och ja, det var det vi fick göra idag. Pyret mådde bra men ville knappt röra sig eftersom hon kände sig lite öm i halsen och yr. Jag lyckades få med henne på en promenad efter att försiktigt informerat henne om att det känns så när man varit sjuk, för hon är ju så ovan vid att behöva återhämta sig. Men annars satt vi mycket i soffan och tittade halvdåliga barnfilmer. En tröttsam effekt av Covid är att det kommit så få filmer den senaste tide, för visst måste det ha med pandemin att göra? Jag orkar bara engagera mig halvhjärtat i filmerna arvsmassorna vill se, men måste ändå visa visst engagemang, så jag satt med den här:
Jag fortsätter nöta tekniken för att komma förbi att sticka så hårt att maskorna knappt går att få av, fingrarna knappt går att räta ut och axlarna sitter fast vid öronen. 

Nackdelen med att träna varje dag är att kroppen vänjer sig vid det. Den här veckan har jag missat flera av mina dagliga promenader, fått hoppa över en del styrketräning och mest rört mig tvåtusen gånger mellan soffan och tvättmaskinen. Så nu gör höften ont och kroppen är så stel att jag knappt kan ta på mig strumporna. Jag är också lite lagom trött samtidigt som jag är absurt rastlös.
Jag har inte insjuknat själv än, men känner mig inte ur faran. Skulle jag däcka kommer jag nog förvandlas till detta:
Jag håller alla tummar för att jag är ute och springer imorgon bitti, och inte sitter på badrumsgolvet. Jag skulle också väldigt gärna slippa städa på några dagar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.